Själens labyrint

När Nijole Miliauskiate (f 1950) gick bort i februari 2002 räknades hon, sin sena debut och sparsamma produktion till trots, bland de främsta i sin generations litauiska lyriker. Nu presenteras hon på svenska med ett urval dikter.

Nijole Miliauskaites poesi rör sig i en oavlåtlig hågkomst, genom den själens labyrint som erbjuder rum åt alla de platser, dagar och människor som gått förlorade. I det minsta minnesfragment ligger en värld förborgad, just utom räckhåll, men berörbar genom känslan av förlust. Insamlandet och namngivandet av dessa fragment är en dubbel rörelse: så nära det förlorade har vi aldrig varit, och det i sin tur aldrig så förlorat. Tiden själv är upphävd, upplöst i ett enda tempus: förlustens.

I efterordet till Själens labyrint tecknar den litauiske författaren och kritikern Marijus Šidlauskas ett personlig porträtt av Miliauskaites person och poesi.