djupa kärlek ingen

Ann Jäderlunds d j u p a  k ä r l e k  i n g e n är en pågående poetisk undersökning som inleddes för mer än tjugo år sedan. Det är en öppen, rörlig, smärtsam och vacker betraktelse över utsatthet, inre kärlek, brist och ensamhet. Snarare än att försöka fixera materialet görs porösa nedslag i olika människosituationer. Här finns ett mörker som reser sig. Och ett ljus, ensamvitt som själen.

Ann Jäderlund, född 1955 och bosatt i Stockholm, är framför allt lyriker men har också skrivit dramatik. Ända sedan sin debut med Vimpelstaden 1985 har hon konsekvent följt en egen linje: hon låter inte bara orden ha de innebörder de har i vardagsspråket, genom att låta språket sjunga avvinner hon orden nya och hemlighetsfulla betydelser. Rytmen är viktig i hennes dikter och hon dröjer gärna vid vissa ord som vartefter får starka laddningar. En introduktion till hennes författarskap finns i Åsa Beckmans Jag själv ett hus av ljus. 10 kvinnliga poeter från 2002. I diktsamlingen Blomman och människobenet, närmar hon sig prosan – hon prövar att använda sig av prosan på poesins villkor.