First we had a couple of feelers down at Tom’s place: stemmer fra Audiatur Waste Land 2012
Audiatur Waste Land er en poesibiennale som arrangeres 12. til 15. april i Bergen. Dette er femte gang Audiatur – Festival for ny poesi avholdes, første gang var i 2003.
I år tar festivalen udgangspunkt i T.S. Eliots berømte dikt «The Waste Land» (1922), et dikt som i stor grad består av sitater («a heap of broken images»), et ikonisk modernistisk dikt formet som et apokalyptisk kor av stemmer. Audiatur Waste Land er ikke en hyllestfestival til et kanonisert verk, men vi ønsker å bruke diktet som konseptuelt rammeværk, som inspiration og som «ryggrad» i programmet. I forbindelse med festivalen produseres et innholdsrikt programhefte, to oversettelser av fransk og iransk poesi og siden en festivalavis som samler dokumentation og materiale i etterkant av festivalen. Politikk Poetikk Praksis vil være tilstede under festivalen og både blogge og spontanprodusere materiale. Med deltakere fra Iran, Frankrike, Tyskland, USA, Norge, Sverige, Finland og Danmark presenterer Audiatur Waste Land fire dager med oplesninger, forelesninger, konsert, utstilling, performance, paneldebatter med mere på sentrale steder i Bergen.
Deltakere: Hooshyar Ansarifar (IR), Ali Reza Behnam (IR), Gunnar Berge (N), Christophe Hanna (F), Arve Kleiva (N), Klimakrisen (DK), Franck Leibovici (F), Eileen Myles (USA), Erlend O. Nødtvedt (N), Politikk Poetikk Praksis (N), Lars Mikael Raattamaa (S), Olga Ravn (DK), Daniela Seel (D), Mazdak Shafieian (N), Lars Skinnebach (D), Jenny Tunedal (S), Miia Toivio (F), Andreas Töpfer (D) og Aina Villanger (N)
I etterkant av Audiatur Waste Land holdes ytterligere to arrangementer i 2012: I Oslo 25. mai inviterer vi i samarbeid med Folkebiblioteket og Deichmanske bibliotek, avd. Grünerløkka til et møte med den fransk-amerikanske forleggeren, litteratur- og kulturteoretikeren Sylvère Lotringer kjent fra forlaget Semiotext(e) og 21. juli kommer litteraturprofessoren og avantgardespesialisten Marjorie Perloff til Bergen.
Arbeidsgruppen består i 2012 av Karl Larsson, Cathrine Strøm, Martin M. Sørhaug, Simen Hagerup, Paal Bjelke Andersen, Thomas Lundbo og Susanne Christensen.
Wasted
När man skriver måste man börja med läsaren. Det är kanske den mest ödsliga insikten av alla. Särskilt för en poet, som ju har så få. Men ödslighet har förstås mindre att göra med ett visst antal individer och mer med avståndet dem emellan. “Att börja med läsaren” skulle kunna betyda att uppmärksamma ansvaret för det sammanhang den skrivna texten kommer att presenteras i, men också att göra klart för sig att skrivakten i sig självt innebär ett läsande och att denna kritiska blick på sitt eget material är en fundamental metod i själva textproduktionen.
The Waste Land är en dikt som är svår att bortse från. Den är ett modernistiskt monument, och kastar som sådant långa skuggor in i vår samtid. Det verkar vara svårt att komma runt dikten, föreställa sig en värld utan den, eller låta bli att förföras av både dess ornamentala prakt och intrikata djup. Den har konserverats av sina läsare, till ett perfekt studioobjekt ur det förgångna, men presenteras samtidigt ofta som ett slags färgkarta över poetiska arbetsmetoder användbara även idag.
Innan iPad lanserades, betatestades den av ett antal noga utvalda yrkesgrupper. Några av dem som fick tillgång både till den fysiska produkten samt mjukvaran OmniGraffle och iDraw var Kevin Dicus och hans utgrävningsteam i Pompei. Dicus lovordade iPad på Apples hemsida, eftersom den lät utgrävingsarbetet uppdateras i realtid i en delad databank som alla medarbetare hade tillgång till. För första gången fanns det ett gemensamt gränssnitt som med mycket kort fördröjning organiserade fotografier, anteckningar och annan information som kunde vara av värde för arbetet. Tidigare hade processen varit långt mer omständlig och ofta hade det tagit dagar innan all data sammanställts. Under tiden hade utgrävningsarbetet fortskridit och den utgrävda platsen överensstämde inte längre med den digitala kartan. Dicus sammanfattar utgrävningsproblematiken med dessa ord: “As we dig down through these layers we are essentially destroying the site. To destroy it is to understand it.”
Man brukar säga att kritikens roll är att tillföra kunskap, men presenterar inte en lyckad kritik också ett nedbrytande, en arbetsgång som utsätter originalmaterialet för slitningar och angrepp? Visar det sig inte allt som oftast att läsning är att ta sig igenom lager efter lager av meningslöst stoff för att plötsligt stöta på en skärva betydelse?
The Waste Land är ett bra exempel på att så kan vara fallet. Få kända texter har utsatts för en sådan sovring som originalmanuskriptet fick av demonlektören Ezra Pound. “First we had a couple of feelers down at Tom’s place” är den generande inledningen på dikten som i tidigare versioner hette “He do the police in different voices”. Vid en läsning av originalversionen som, trots att den i många år ansågs vara försvunnen, dök upp i faksimil 1971, slås man mer av utraderingens makalösa möjligheter och mönster än av de rader som trots allt fick stå kvar. Ändå lever The Waste Land i vårt medvetande som ett av de få riktigt oantastliga mästerverk historien står till tjänst för att bevara.
I vår tid, i hypertextens och de digitala arkivens tid, har The Waste Land intagit en nästan kusligt bekväm plats. Den anakronism som en nittio år gammal dikt i ett digitalt gränssnitt skulle kunna utgöra, upplevs inte alls särskilt tydligt på de hemsidor där man kan läsa den parallellt med kommentarer, länkar och kopplingar till andra sidor, motiv och referenser. Snarare skulle man i denna miljö kunna slås av tanken att det är först nu som den hittat sin egentliga, demokratiska form?
Men vad är egentligen The Waste Land idag? Och vem ska avgöra det? På samma sätt som det kan finnas en otvungen, befriande känsla i att låta oredigerade, redigerade och “överredigerade” versioner glida in och ut ur varandra så kvarstår problemet att The Waste Land är en modernistisk koloss, och utgör som sådan en referenspunkt som är i princip omöjlig att hävda sig mot.
För Documenta 12 introducerade Roger M. Buergel sin i konstvärlden nu närmast kanoniserade slogan: “Modernism is our Classical Antiquity”. Han menade med detta, bland annat, att vi kan vända oss mot modernismen med våra föreställningar och drömmar om att det en gång fanns en helhet, en gyllene tidsålder då samhälle, litteratur, konst, politik och liv kunde existera i symbios med varandra och skapa ett gott samhälle. Är detta en föreställning som är värd att utveckla? Vad gör en sådan tanke med ett dokument som The Waste Land? Och hur förhåller vi oss nyktert kritiska till dess betydelse också i tankar kring byggandet av en framtida utopi?
I vår samtida kapitalism regerar prosaiska, horisontella, hierarkier. Prosa bygger i grunden på idéer om ackumulation, utveckling, resurshantering och symbolisk avkastning. Man sätter upp mål och uppnår dem, man skapar karaktärer och roller som fyller tydliga funktioner. Berättelser genererar inte bara kunskap, utan också tidsfördriv. Storytelling är en term reserverad för pr-byråer och reklamateljéer och används för att konsumenter ska kunna identifiera sig med ett företag, och i förlängningen vilja ingå i deras större narrativ genom att köpa produkter eller tjänster. Att skriva prosa blir i detta scenario att följa den naturliga mall för produktion som vårt liberala samhälle har satt upp. Oavsett om man väljer att skapa ett konceptuellt verk bestående av citat och figurer tagna från övriga verk, skriva en socialrealistisk historia eller en fantasyroman så stötter man på problemet att man med sina gester och verktyg kopierar metoder som redan framgångsrikt används av företag, politiker och nationer.
Poesin befinner sig, hur romantiskt det än må låta, ändå på en något annorlunda plats. Möjligen skulle man med boktermer kunna kalla den marginalen. Ur statliga budgetar och från de stora bokförlagens överskott sipprar små resurser ut för att stödja den poetiska verksamheten. Likt en sorts bistånd håller dessa pengar poesin vid liv, åtminstone på ett symboliskt plan. Givetvis är även denna livsupphållande funktion, åtminstone då det gäller storförlagen, väl grundad i ett kapitalgenererande tankesystem. Kanske vågar man helt enkelt inte sluta ge ut poesi, eftersom den negativa publicitet man då skulle få kan skada mer än de små summor som utbetalas för tryckkostnader och arvoden.
Men då måste man ju ändå fråga sig, vad är det som får poesin att låta marknadsaktörerna verka mot sin egentliga natur? Det kan vara så att modernistiska mastodonter som The Waste Land spelar en roll i detta. Är det drömmen om modernismen som fortfarande ser till att det finns en “marknad” för poesi? Är det bilden av ett förlorat förflutet opinionen skulle försvara om Bonniers plötsligt skulle sluta ge ut dikter? I så fall lever vi i tacksamhetsskuld till The Waste Land och alla de andra monumentala verken. I så fall lever vi på lånad tid, och måste utnyttja varje stund.
Vad ska man då göra? Trots någonting som på pappret ser ut som usla förutsättningar, finns det tecken som pekar på att poesin skulle kunna spela en mycket intressant roll i skapandet av framtidens läsare. Genom daglig användning av sökmotorer, gränssnitt, länkar och olika textformat har en helt ny, vardaglig läsart växt fram. Denna har ännu inget enhetligt namn, men utvecklas av läsare som, mer eller mindre enligt egen associationskraft söker sig vidare, djupare, in i en textrymd utan tydliga dimensioner. Här sker ett reflexmässigt, snabbt och aktivt läsande som inte liknar det horisontella, prosaiska mönster vi tidigare varit mest vana vid, utan snarare kan uppfattas som vertikalt, upp och ner i medvetandelager, referenser och motiv.
Eftersom poesi inte är fiktion, men ett omsorgsfullt, djuplodande arbete med själva språkets kärna — en klar, motsägelsefull verklighet — så måste det också, latent i genren, vila en potentiell möjlighet att vända sig till alla läsare. Men inte i första hand till en läsare som förväntar sig att ta del av fiktion, prosa och tillväxt. För denna läsare framstår poesi gärna som obegriplig, onödig och världsfrånvänd. Den läsare som måste nås är läsaren som minns ödsligheten, identitetsupplösningen, då etablerade läsemönster föll samman och metoden blev målet, formen blev innehållet, tiden blev platsen. Kanske är det just också en sådan läsare som på massiv front håller på att utvecklas och kanske öppnar detta upp till ett poesilandskap som är betydligt mer befolkat än man tidigare vågat tro.
Under några dagar i Bergen, i den grymmaste av månader, i en tid som är mörk men kan lysas upp av gnistrande förbindelser och plötsliga reflektioner vill Audiatur bjuda in till ett långt samtal om poesins möjligheter. Utgångspunkten blir The Waste Land, men platsen vi kommer att upptäcka säkert en helt annan ändå.
Karl Larsson
