Att trotsa smärtan

Frida Kahlo (1907–1954) är idag Mexikos mest berömda konstnär. När hon dog 1954 var hon visserligen bekant för allmänheten i sitt hemland, både för sin konst och som hustru till den kontroversielle muralmålaren Diego Rivera, de utgjorde ett omskrivet kärlekspar, de dramatiska turerna i deras stormiga äktenskap hade basunerats ut i skvallerpressen, hon hade visat upp sin konst utomlands, bl a i New York och Paris och fått fin kritik, fått höra erkännsamma ord från självaste Picasso, men hennes berömmelse var vid det laget bara i sin linda. Under de fem decennier som sedan förflutit har världen successivt fått upp ögonen för denna högst speciella konstnär, för hennes raffinerade självutlämnande unikt gestaltade färgstarka bildspråk, som har så mycket att säga om livet, både i ett kvinnoperspektiv och i det speciella djupt gripande perspektiv som smärtan och sjuksängen framtvingar.

Numera betraktas Frida Kahlos arbeten som en riksangelägenhet för hennes hemland, som en angelägenhet för Mexiko som nation. Hennes tavlor får inte längre säljas till köpare från utlandet och staten Mexiko anstränger sig för att köpa tillbaka så många Frida Kahlo-verk som möjligt från samlare världen över. Hennes produktion är nämligen inte överväldigande stor, räknat i antal tavlor. Hon målade 143 oljemålningar, varav 55 självporträtt. Hennes hem och ateljé, La casa azul, Det blå huset, är en attraktion som drar långväga turister och hennes livshistoria har gett material till såväl en uppmärksammad biofilm som flera TV-dokumentärer.

När hon var 18 år skadades hon svårt i en bussolycka. Bussen (som var av trä) rammades av en spårvagn och splittrades, i tumultet dog och skadades flera passagerare, både Frida och hennes pojkvän Alex skadades, värst gick det för Frida som fick ryggen vriden och hoptryckt, sin ena fot närapå krossad, därtill spetsades hon av en vass balk som gick rätt igenom henne och trängde ut genom slidan. "Jag miste min mödom" var hennes lakoniska kommentar.

Under den långa konvalescensen efter bussolyckan började hon måla. Kunde hon inte sitta upprätt i sängen och måla ordnade hon så att det gick att måla liggande, med duken snett ovanför sig – för måla skulle hon, en inre drivkraft fick henne att till varje pris gestalta hur hon kände sig genom att måla.

Hon kom upp ur sängen och kunde så smått börja leva ett normalt rörligt liv, men smärtorna efter de många skadorna lämnade henne aldrig mer ifred. Under hela återstoden av sitt liv tvingades hon genomgå otaliga plågsamma operationer, läkarna gjorde ideliga mer eller mindre misslyckade försök att komma till rätta med hennes komplicerade skador.

Man kan säga att ledmotiven i hela Frida Kahlos konstnärliga livsverk är sammanflätade med precis det som vi valt att kalla denna bok: att trotsa smärtan. Att tvinga sig själv att försöka leva fullt ut, trots allt, trots att man har ont.

Bakhålls bok innehåller ett urval (gjort av Frida Kahlokännaren Martha Zamora, i original heter boken Cartas Apasionadas) av Frida Kahlos högintressanta brev till de närmaste vännerna, till hennes första stora kärlek Alex, till långvariga väninnan Ella, till älskaren Nick, till maken Diego och andra som stod henne nära. Här för första gången på svenska.

Fantastiska öppenhjärtiga brev som flödar av fräck frimodig humor – allt som oftast slås man av det storartade i att hon kan hålla humöret uppe när hon har så ont, men då och då brister det för henne så att avgrundsmörkret bryter fram.

Ständigt tvingades hon bekämpa den förlamande intighetskänslan som hotade att ta kål på livsglädjen, ibland gick det inte alls – paradoxalt nog var det just denna känsla av vanmakt som genom kreativitetens förvandlingsakt blev till konstnärliga mästerverk. Under perioder lyckades hon dränka sin smärta i alkohol, en metod som inte höll i längden eftersom "den satans smärtan lärde sig att simma".

Boken är illustrerad i färg med reproduktioner av flera av Frida Kahlos mest berömda målningar.

I efterordet berättar Åsa Moberg initierat om denna remarkabla kvinna och stora konstnär, om hennes liv och verk. Om hur hon träffade Diego Rivera, som på många vis var hennes motsats, han var stor och korpulent, hon liten och smärt, han var oregerlig, hon kontrollerad. Hon älskade honom "mer än sin egen hud". De bråkade ofta, skiljde sig, gifte sig igen. "Jag har råkat ut för två allvarliga olyckshändelser i mitt liv. Den ena var bussolyckan, den andra var Diego."