En tid i helvetet

Arthur Rimbaud är en av litteraturhistoriens stora legender och själva prototypen för allas uppfattning om poeten som geni. Han skapade hela sitt livsverk mellan 16 och 21 års ålder. Därefter vände han litteraturen ryggen och gav sig ut på långa resor. Han dog 1891, efter ett hårt liv med många strapatser, endast 37 år gammal.
   
Han föddes 1854 i den lilla staden Charleville, drygt 20 mil norr om Paris nära gränsen till Belgien. Hans far var kapten i infanteriet och sällan hemma. När Arthur var fyra år övergav fadern familjen helt, modern fick ensam uppfostra de fyra barnen. Arthur växte till att börja med upp till en mönstergosse. Han var skolans ljus och vann priser för sina formsäkra dikter på franska och latin i klassiska versmått.
   
Men så, i januari 1870, året han skulle fylla 16, fick han en ny lärare, Georges Izambard, som tvärt vidgade hans vyer. Izambard satte den moderna litteraturen i händerna på Rimbaud och förde långa diskussioner med honom, om filosofi, politik, revolutionär dikt. På några månader förvandlades den skötsamme skolgossen till upprorisk poet.
   
Han började rymma till Paris, per tåg utan biljett, behövdes det kunde han tillryggalägga hela sträckan till fots, det tog en vecka. Han hade inte ett öre på fickan utan tiggde sig fram och sov under Paris broar. Han greps av polis och skickades hem men rymde igen.
   
1871 skrev han ett brev till den etablerade poeten Paul Verlaine. Han berättade om sig själv och bifogade några dikter. Verlaine blev hänförd och bjöd honom genast till sig i Paris. Rimbaud var då 17 år, Verlaine var 27. Verlaine var nygift och skulle just bli far för första gången. Ändå startade ett milt talat stormigt homosexuellt kärleksförhållande mellan Rimbaud och Verlaine. Under ett drygt år (1871–72) rumlade de om i Paris. Därefter i Bryssel och sedan i London (1872–73). Deras relation, som var ömsesidigt nedbrytande, slutade med att Verlaine sköt mot Rimbaud med revolver. Skottet träffade Rimbaud i handleden och Verlaine dömdes till två års fängelse för dråpförsök.
   
Efter skottdramat reste Rimbaud hem, i psykiskt och fysiskt mycket dåligt skick. Under sommaren tog hans mor och syskon hand om honom. Han var djupt deprimerad och i det närmaste helt inkommunikabel. Det som fick honom på fötter var uppgiften att skriva klart En tid i helvetet. Han stängde in sig i ett uthus och arbetade under stor vånda med boken, dag efter dag. Familjen kunde höra hans kamp med demonerna, hur han skrek, grät, svor, hånskrattade. Boken avslutades med hans adjö till litteraturen, han tänkte inte skriva något mer. (Men han skrev ytterligare en del, hans slutgiltiga adjö till litteraturen skedde i praktiken två år senare, 1875.)
   
En tid i helvetet är en både nattsvart och bländande ljus bok. Rimbaud beskriver sitt ohyggligt smärtsamma, till stor del självvalda men ändå ofrånkomliga utanförskap i tillvaron. Han minns en tid när allt var enkelt, när han var naiv, när han kände sig i harmoni med världen, det var innan hans sinne förstörts av kulturen. Sedan upptäckte han civilisationens kolossala ondska och beslöt att slå bakut. Först trodde han att hans revolt var segerrik, att han var i stånd till allt, att han var jämbördig med Gud – sen insåg han sin egen gränslösa ofullkomlighet. Livet blev en nedstigning i helvetet, en resa genom nollpunkten, en febrig marritt, men framförallt en resa med vidöppna skådarögon. Rimbaud ser världen i dess avskalade nakenhet, han hittar ingen väg ut ur lidandet och undfår ingen frälsning, men fortsätter framåt i ett skarpt ljus som genomströmmar kropp och själ.
   
En tid i helvetet är den enda bok Rimbaud själv förde till trycket. Han fick den tryckt i Bryssel i oktober 1873. Under de följande 7 åren flackade han rotlöst omkring i världen. Han tog värvning i holländska armén och skickades till Java men vantrivdes och deserterade så fort han fick möjlighet och återvände till Europa. Han jobbade en kort tid på ett sågverk i Sverige (inte på cirkus som det står i många böcker). Han jobbade som förman på ett stenbrott och på ett husbygge på Cypern. De sista 11 åren av sitt liv var han verksam som affärsman i Afrika, huvuddelen av tiden i Harar i Etiopien. Två år kastades bort på ett vanskligt och misslyckat projekt att sälja vapen till den krigförande kung Menelek, sedan återgick han till sin ursprungliga syssla som var att köpa upp kaffebönor, skinn, gummi och mysk från områdena runt Harar och betala med europeiska varor. Hela tiden hoppades han att han skulle bli rik och drömde om att storstilat få återvända till Frankrike som en framgångsrik man, men gång på gång hade han otur i affärerna och fick aldrig ihop den förmögenhet han räknat med. 1891 svullnade hans ben upp av en sjukdom, hans knäskål fick dubbel storlek, han hade ohyggliga smärtor och kunde inte längre gå. Han lät bygga en bår och anlitade 16 man att bära honom de 30 milen till kusten, det tog 14 dar. I Aden undersöktes han av en läkare som beslöt att skicka honom med båt till Europa, till Marseilles. Där amputerades hans ben. Efter amputationen fortsatte hans allmäntillstånd att vara dåligt och han dog i sviterna av amputationen den 10 november 1891, 37 år gammal.

Den märklige Arthur Rimbaud, vars hela liv i varje detalj var så udda och annorlunda, författade vid 19 års ålder denna skrift som blivit en hörnsten i världslitteraturen och ännu idag är ett sensationellt nyskapande och både till form och innehåll omvälvande verk. Det är en stor glädje för Bakhåll att få presentera en nyöversättning av denna vackra och smärtsamma, på alla sätt oerhörda bok.