Nattorienterarna

Kristina Lugns nutidsskildring Nattorienterarna hade premiär i fjol som pjäs på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, skriven av Kristina Lugn, regisserad av Åsa Kalmér, med Lena Endre som Vera och Pernilla August som Bricken i rollerna. Nu utkommer den på Bakhåll som bok.
   
Nattorienterarna handlar om Vera och Bricken som vandrar runt i natten i staden och funderar över livets mål och mening. Deras nattorientering är förvirrad, sökande, rastlös, det är kännande eftertänksamt, det är kärva låsningar, det är bitter vantrivsel, klösande frustrationer, ofrånkomlig humor, allt bubblar i allt, här kommer livets innersta absurdism och klampar fram över asfalten, med gympaskor.
   
"Tänk om du hade varit med i The Supremes. Då hade du varit fri nu när ni har upplöst gruppen!"
   
Språkliga minibomber som på Kristina Lugns fenomenala vis spränger upp jättehål i vardagsspråkets bastanta betongbefästningar, väldiga titthål, förvånad skådar man in tankevärlden bakom vardagsspråket och ser själva strukturen uppenbarad, yrvaket, fåniga prylar dinglande i klena trådar.
   
"Krossat hjärta är inte löjligare än till exempel krossat glas och krossade tomater."
   
Den språkliga eftertänksamheten går hand i hand med de båda kvinnornas eftertänksamhet i livet, var befinner vi oss, vilka är vi, varför är det som det är?
   
"Jag låter mig alltid gå ut över min omgivning. För att skona mig själv. Jag tål inte så särskilt mycket mer. Det lilla jag fortfarande tål måste jag spara tills jag hamnar i en verklig krissituation."
   
Man känner igen sig, enkla formuleringar får väldig effekt, och man rycker förskräckt till, varför blir vardagen obegriplig så fort man tittar lite närmare? Det annars självklara blir plötsligt obegripligt, och när själva pusselbitarna, orden, är så ogripbara känns det bra underligt att man ska förväntas begripa helheten, meningar, samtal, kommunikation, att man ska förväntas ha koll på hela sitt eget livssammanhang.
   
Vera och Bricken vandrar omkring på natten någonstans i trakterna av Fruängen. Betongen och asfalten omger dem stumt. De kallar sig nattorienterare, och leker med tanken att vara uteliggare, utslagna, men så illa är det inte, de är frustrerade medelålders kvinnor, men har inte tappat taget, inte än, är inte knäckta, inte än, än finns det riktning, än finns det orientering. Det är lärare på Byängsskolan, men just nu, på natten, ute och vandrar, ute och orienterar sig i livsfrågorna.
   
Eller också handlar det om nödvändigheten att försöka komma till rätta med det man ändå inte kan ändra på. "Förr i tiden ville jag alltid ta mig in i mig själv. Nu vill jag mycket hellre ta mig ut ur mig själv."
   
Hela boken är ett brännande porträtt av själva den svenska grundsjälen, den övergivna, ledsna, på svenskt vis mycket bluesiga allra innersta hjärteroten.