Tarantula

Bob Dylans roman Tarantula i dubbelspråkig svensk-engelsk utgåva! Med 12-minuters bonus-cd: Klas Burlings intervju med Dylan i svensk radio från 1966!

Dylan skrev sin hittills enda roman Tarantula runt 1965–66 i samma gyllene vilda kvicksilverstil som sångerna på de legendariska albumen Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde. Nyckeln till förståelsen (hävdar Peter Glas i ett efterord i boken) är Dylans utsaga "Jag accepterar kaos, jag vet inte om kaos accepterar mig". Romanen beskriver nämligen livet som kaotiskt, människorna har inte kontroll över sina liv utan allting bara faller samman runtomkring dem, trots att de ständigt kämpar för att ha koll och styrsel. Koll och styrsel är omöjligt menar Dylan. Och det är det många som har sagt, absurdisterna till exempel, Beckett, Camus, Ionesco, för att inte tala om alla otaliga andra dystra inom olika konst-musik-litteratur-genrer under 1900-talet. Men medan absurdisterna och andra jämrar sig och säger att kaos och meningslöshet är ett stort bekymmer ropar Dylan motsatsen: kaos är OK! Låt det rasa! Finn dig till rätta i kaos! Dylan vilar i grunden i en förtröstan som redan på 60-talet uttrycks i sångrader som "If I don't make it, you know my baby will" och "It's alright, Ma, I am only bleeding". Det blir nämligen inte värre än uthärdligt, och därmed OK, så vila, vän, vila! Och idag hittar den sene Dylan, efter många resor över många filosofiska stup, samma typ av förtröstan i hoppet om den gudomliga nåden, "tryin' to get to heaven before they close the door".
     
Första kapitlet handlar om det vardagliga tumultet på ett motorvägskafé. Servitrisen Aretha är lite slampig och karlarna nyper henne i ändan ibland, och det händer att kafékunder somnar dreglande på hennes hals, men hon har svikt i steget och gnolar sina schlagerhits. Stamgästerna har alla sina alias, för alla vill bli någon annan, alla vill bli framgångsrika och rika. Och samtalen vid kaféborden är fullkomligt lealöst spretiga, med andra ord: vardag i världen.
     
Tarantula är ett mästerverk på så många vis: Originaliteten – det här liknar inget annat. Inte ens Joyce kan skriva så här. Joyces verk är rena disciplinerade korsordskonstruktionerna i jämförelse med Dylans spontankaotiska flöde. Frånvaron av klichéer – det finns inte en enda sliten fras i boken, inte en schablon – varenda formulering är radikalt ny och aldrig förr hörd. Inte "en abraham lincoln-tavla faller ner från väggen" utan "en abraham lincoln-tavla faller ner från taket" – Dylan har alltid minst dubbla lager när han skildrar något, först det man kanske skulle kunna tro och sedan minst ytterligare en komplikation – men så inträder också alltid en radikalny kvalitet i allt han gör. Rikedomen – boken är proppfull, man kan slå upp den var som helst och läsa en rad vilken som helst och garanterat få ett originellt poetiskt uttryck att tampas med, boken är som ett ymnighetshorn, det tar aldrig slut.
     
Med boken följer en bonus-cd: Klas Burlings intervju med Dylan i svensk radio 1966. Dylan är svårintervjuad, för att uttrycka det milt, och vägrar först svara på "alla dessa dumma frågor", eftersom han har "varit uppe hela natten, ätit piller, ätit dålig mat, åkt runt i hela Sverige i bil i 130 km/h" men Klas Burling ger sig inte utan fortsätter att ställa vänliga öppnande frågor – och då tinar Dylan upp och kommer med flera intressanta utläggningar: om att folkmusiken kom in i bilden ett tag, men att den bara var "mjölk", bara en tillfällig sak, att det är rock som gäller, att han alltid spelat rock, att rock är "kid music", "a fake attempt at sex" med mera. När den 12 minuter långa intervjun är över har vi plötsligt fått massor ur honom! Burlings Dylan-intervju är en klassiker i Dylankretsar. Hittills har den bara funnits tillgänglig som brusiga kassettbandskopior. Detta är den första officiella utgåvan på skiva med ljudet hämtat direkt från originalbandet.