Den första stenen: En moralfenomenologisk undersökning

Moralfrågor är någorlunda okontroversiella. Vi vet i stort vad vi frågar efter, vi tar för givet att ett svar finns, vi har tid att leta upp det och en tämligen tillförlitlig metod. Moralproblem är annorlunda. Inledningsvis är de mest oro. Vi vet inte vad vi frågar efter förrän efter artikulation, vi är osäkra på att svar finns eller rätt säkra på att svar inte finns, och hur som helst har vi inte tid att leta rätt på det, ty ärendet brådskar. Möjligen självsvåldigt vänder denna bok ryggen åt moralfrågor. Moralproblem är dess ämne. Att dessa saknar svar är nästan självklart. Typiskt är deras nyckelbegrepp porösa, dvs öppna just där de måste vara stängda för att medge ett icke-stipulativt svar. Därtill är problemen även efter porstängning inbäddade i religiösa eller ideologiska sammanhang. Kunskaps- och värdemässigt är dessa alltför svampiga för att tillåta handfasta skäl för eller emot ett visst svar; vi är i ett dimlandskap. Men problemen låter inte avvisa sig som nonsens – den logiska empirismens favoritknep. Beslut måste till, snabbt; att inte besluta är försummelse; men hur vi ska besluta, det vet vi inte, ej heller om vi gör rätt eller fel eller ingetdera. Bibeltexterna kan, hoppas jag, pressas att ge exempel; men pedagogiskt enklare är att tänka på abortproblem. Att säga att ett befruktat ägg är »en blivande mänska» är som att säga att du och jag är blivande lik. Lika lite som man från att vi är blivande lik kan sluta till att vi nu får hanteras som lik kan man från att ägget är en blivande mänska dra slutsatsen att det nu bör åtnjuta mänskliga rättigheter. [...] Detta nötta exempel bör tillräckligt väl illustrera min tes att de stora bekymren inte vållas av moralfrågor utan av moralproblem. Till dessa hör ’Är det oåterkalleliga som jag måste besluta om moraliskt, omoraliskt eller ingetdera? Om det är grovt omoraliskt, hur ska jag leva resten av mitt liv med den övertygelsen?’ Förstaperson är väsentlig. Jag står inför något svårt förstå, ej blott begripa, något som tillika kräver att jag gör något. Du är i typfallet den som drabbas. Inte främst han eller hon; nej, du. Andraperson är i moralitetens mitt.

– ur Den första stenen