Hannah Arendt: Politik, historia och medborgarskap

Hannah Arendt försökte fatta det i realiteten ofattbara när hon 1961 följde rättegången i Jerusalem mot den ökände nazisten Adolf Eichmann. Efter det att denne förklarats skyldig till "brott mot mänskligheten" och avrättats väckte Arendt flera kontroversiella frågor. I Den banala ondskan (1964) diskuterar hon om det är lagenligt, eller över huvud taget möjligt, att döma en enskild individ för ett brott som är så ofantligt och så ofattbart. Hon ansåg att Eichmann var varken sinnessjuk, enfaldig eller diabolisk. Han var ond, men hans ondska var banal och bottnade i bristande inlevelseförmåga. Arent hävdar att såväl tänkandet som handlandet ständigt måste omprövas och betraktas med nya ögon, eftersom båda har kommit att inkräkta på varandra.

För Arendt har tänkandet inte att göra med begåvning och anlag för teoretisk begreppsbildning, utan med alla människors naturliga förmåga, ett sunt förnuft. Arendt förklarar Eichmanns brist på eller avsaknad av heterocentriskt tänkande, det vill säga förmåga att tänka på andra människor, som orsakad av hans bristande inlevelseförmåga; denna identifieras med hans oförmåga att sätta sig i andras situation. Med Aristoteles hävdar Arendt att det finns såväl autentiska som förvridna former av tanke och handling. De senare kommer till uttryck i det hon kallar "det politiska livets falska substans". Förekomsten av en falsk form av politiskt liv blev i Arendts ögon absolut avgörande för möjligheterna att utveckla medborgarskap – människors sätt att förhålla sig till makt, lag och regering – och, därmed, att befästa villkoren för deras samverkan.

– Hamdi Hassan Dagens Nyheter