Historicismens elände

Historicismens elände är en klassiker i diskussionen om samhällsvetenskapernas metodologi. Karl Popper (1902–1994), en av förgrundsgestalterna i 1900-talets vetenskapsteori, vänder sig här mot föreställningen om historiska lagar och samhällsvetenskapernas förmåga att göra förutsägelser på grundval av sådana lagar. Denna föreställning, som Popper kallar »historicism», granskar han i dess antinaturalistiska och dess pronaturalistiska variant; den första byggd på idén om en fundamental dualism mellan samhällvetenskapernas och naturvetenskapernas metoder, den senare på antagandet att naturvetenskapernas metoder kan användas i samhällsvetenskaperna.

I sin kritik av historicismen utvecklar Popper sitt eget samhällsvetenskapliga program, enligt vilket den hypotetisk-deduktiva metoden utgör den för alla vetenskaper gemensamma metoden och den s.k. situationslogiska analysen, baserad på modellantagandet om aktörers rationalitet, det för samhällsvetenskaperna specifika tillvägagångssättet. En sådan samhällsvetenskap kan enligt Popper omsättas i en s.k. piecemeal social engineering, en stegvis social ingenjörskonst, som undersöker möjligheten för och konsekvenserna av sociala reformer. Skriven i tecknet av de totalitära staternas »historicistiska» läror, är boken en engagerad plädering för den kritisk rationalismen som det öppna samhällets filosofi. Som ett inlägg i debatten om samhällsvetenskapernas metodologi hör den hemma bland andra klassiska metodtexter, såsom Durkheims och Webers.