Kätterska essäer om historiens filosofi

Jan Patocka, född 1907, var elev till Edmund Husserl. Hans livsverk präglas av spänningen mellan en klassisk-europeisk skolning och de dramatiska upplevelserna som Prag-medborgare i det förra århundradet. I hela sitt liv arbetade Patocþka under mycket svåra villkor. Som tänkare, lärare och moralisk auktoritet utövade han inflytande på två generationer tjeckiska intellektuella. Han tillhörde initiativtagarna till Charta 77 och var tillsammans med bl.a. Václav Havel en av dess första talesmän. Han dog den 13 mars 1977 efter en rad polisförhör. Patockas betraktelser över människan som historisk varelse utgår från den naturliga, enkla, förhistoriska världen, ett liv av arbete och möda. Ett liv som endast tjänar livsuppehållandet, utan annat syfte än att leva, en värld av given och trygg mening, en oproblematisk värld. Inträdet i den historiska världen sker då det mänskliga varat drabbas av problematiskhet. Platsen för denna problematisering är den grekiska polis. Här börjar ett liv som inte bara finns för livets skull, för blotta överlevnaden, utan för något annat, för nya mål, ett liv för en möjlighet som människan utlämnar sig åt, ett fritt mänskligt liv. Den politiska människan är redan från början en människa i historien, i ett rum öppnat för friheten. I den grekiska polis föddes samtidigt politiken, historien och filosofin vilka i sin sammanflätning blivit den europeiska mänsklighetens öde.