Konsten att sätta texter i verket. Gertrude Stein, Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet

”Om litteraturen har eller utgör ett ’hem’ så är det inte en byggnad, utan en hävdvunnen inmutning på en öppen plats präglad av ständiga landförändringar.”

Med "Konsten att sätta texter i verket. Gertrude Stein, Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet" introduceras på allvar två betydande författarskap i ett litteraturvetenskapligt sammanhang. Boken rör sig över ett brett fält som också omfattar samtida konstteori, estetik- och mediehistoria – allt i form av en infallsrik exposé över modernismens, avantgardet och neoavantgardets transformationer under det senaste seklet.

Gertrude Steins roman "A Novel of Thank You" (1926) och Arne Sands roman "Väderkvarnarna" (1962) är utgångspunkter för en undersökning av hur litterära praktiker kan omsätta en reflektion över sina historiska och estetiska villkor. I de här fallen tar detta formen av en serie utmaningar: av konstverkets materiella gränser, av skärningslinjen mellan olika medier, liksom av modernistiska romankonventioner. Både Stein och Sand förenas av att de etablerar en bild av, eller förväntan på, ett efteråt. I Steins fall är det tanken om ett kontinuerligt konstnärligt överskridande som pekar mot något framtida. Detta sker dock inte genom att uppfylla ett nyhetskrav som förvandlar konsten till konsumtionsobjekt, utan genom att hennes provocerande brott mot de befintliga litterära konventionerna skapar ett löfte om en kommande litteratur. I Sands fall är det istället fråga om en resignation inför det faktum att litteraturens villkor förändrats snabbare än litteraturen själv. För Sand verkar det inte längre finnas några adekvata medel inom litteraturen för att skriva en samtida litteratur – själva skrivandet förefaller förbrukat. Den position som Sand etablerar med Väderkvarnarna är en plats där litteraturen förvaltas och varieras i väntan på ett kommande genombrott. Detta ”efteråt” som på olika sätt projiceras av romanerna är ämnet för bokens tredje och avslutande undersökning. Det är länge sedan konsten slutade regleras av en indelning i ett fåtal specifika genrer eller konstarter. Inom dagens så kallade ”utvidgade fält” har konstnären för handen inte bara måleri, skulptur och arkitektur, utan en potentiellt oändlig mängd medier, underlag och metoder – däribland litterära. Om litteraturen både är möjlig inom ett allmänt fält för ”konst”, och inom ett avskilt fält för ”litteratur”, på vilket sätt påverkar det, eller borde det påverka, hur vi förstår litteratur? Är det i själva verket så att ”litteratur” inte bara har blivit något annat, utan kanske aldrig varit det som vi förmodar att det en gång var?

Via den sene Mallarmé som estetiskt Rorschachtest följer Nils Olsson en rad inflytelserika reflektioner över litteraturens och konstens mediala villkor under 1900-talet (Maurice Blanchot, Michael Fried, Jacques Derrida, Rosalind Krauss, Hal Foster, Jacques Rancière, m.fl.), för att utmynna i en distinktion mellan ”litteratur” och ”det litterära”: ett förslag till hur man kan tala om litteratur som ett heterogent fält av medial mångfald, men där litteraturen som ackumulerad tradition alltid tillåts vara närvarande. Konsten att sätta texter i verket är ett svar på frågan om hur vi idag kan tala om litteratur på ett sätt som omfattar både en traditionell kanon och de litterära praktiker som tenderar att hamna utanför litteraturens sanktionerande ramverk.

Nils Olsson är verksam vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, samt vid Akademin Valand i Göteborg.