Om livets korthet

Den romerske filosofen och hovmannen Seneca (som dog år 65) var framför allt intresserad av moraliska frågeställningar och utgick ofta från vardagslivets situationer. Han ville ge konkreta och praktiska levnadsråd. Abstrakt och teoretisk spekulation intresserade honom inte i någon högre grad. Filosofer av facket har inte alltid varit så imponerade av honom, men han varit en viktig följeslagare för många andra slags läsare genom århundradena, Michael de Montaigne till exempel, essäformens skapare.

Seneca har alltid varit omstridd. Hans samtida kritiserade honom för hyckleri, han var ju en mångmiljonär som framhöll fattigdomens värde och energiskt, för att inte säga lite lätt desperat, försökte övertyga sina läsare om att det gick att vara själsligt obunden trots ett överskott på (till exempel) runda nordafrikanska bord, ett statusobjekt Seneca lär ha haft flera hundra exemplar av. Också hans sätt att skriva fick kritik: ”sand utan kalk” enligt kejsar Caligula, alltså murbruk som inte riktigt håller ihop.

Men Senecas motsägelser, impulsiva stil och drastiska exempel gör honom samtidigt till en ovanligt levande klassiker och något av en samtida. Vi lever ju också i en värld full av moraliska konflikter och lukrativa frälsningsläror. Man skulle kunna kalla Seneca en Montaigne före Montaigne – eller för en tidig kognitiv terapeut, som med skarp blick för vår ständiga förmåga till undanflykter kastar ljus över reella moraliska och psykologiska dilemman.

"Om livets korthet" rymmer fyra av Senecas centrala texter. För översättning och inledning svarar Magnus Wistrand, professor emeritus i latin vid Göteborgs universitet. Det har gått precis etthundra år sedan titeltexten senast blev översatt till svenska och för de tre övriga texterna ännu längre.