Om våld

Hannah Arendt var en av det förra århundradets centrala politiska tänkare. Om våld, som utkom 1969, består av tre essäer. Mot bakgrund av studentrevolterna och tidens nya revolutionära våldsretorik, representerad t.ex. av Jean-Paul Sartres förord till Frantz Fanons Jordens fördömda, reflekterar Arendt över förhållandet mellan våld och politik. Hon vänder sig mot den utbredda föreställningen att politik inte är annat än maktkamp och att maktens yttersta form är våldet. Politiken är inte krigets fortsättning med andra medel, som Clausewitz sade. Politisk makt växer inte ur gevärspipor, som Mao sade.

För Arendt är makt och våld konträra begrepp, som hon sätter i förhållande till andra begrepp som ”styrka”, ”kraft” och ”auktoritet”. Politiskt handlande, hävdar hon, är ett handlande tillsammans med andra, och makt är till sin natur kommunikativ; makt uppstår när människor handlar tillsammans. När makt görs till förmågan att betvinga en motståndare försvinner distinktionen mellan makt och våld. Medan våldet är instrumentellt, är makt inte ett medel utan människors förmåga att tillsammans sträva efter ett eller annnat mål. Våldet kan med sina redskap slå ner makt, det kan framtvinga underkastelse, men inte skapa makt.

Hannah Arendt föddes 1906. Hon studerade filosofi, teologi och grekiska för bl.a. Heidegger, Bultmann och Jaspers. 1933 emigrerade hon till Paris och levde efter 1941 i New York. 1963 tillträdde hon en professur vid universitetet i Chicago. Från 1968 var hon professor vid New School for Social Research i New York. Hannah Arendt dog 1975.

Av Arendt har Daidalos utgivit Människans villkor, Den banala ondskan och Mellan det förflutna och framtiden.