Proust uch bläckfisken. Berättelsen om och vetenskapen om den läsande hjärnan

Det är ett äventyr att kunna läsa. Att när som helst kunna kliva över tröskeln till en annan värld, där svarta figurer på en vit bakgrund omedelbart, utan att man egentligen förstår hur, översätts till bilder, minnen, känslor och tankar. Men att lära sig att läsa är också, som alla vet, ett riktigt slit och kräver träning och åter träning. För till skillnad från talet har läsningen ingen självklar grundval i vår biologi. Att tala är lika naturligt för oss som att gå på två ben. Men man föds inte till läsare, man blir det – men bara under vissa betingelser. Läsandet är kort sagt en process som i hög grad involverar både kulturella och neurologiska faktorer.

Denna märkliga process står i fokus i kognitionsforskaren och utvecklingspsykologen Maryanne Wolfs bok. 
Wolf anlägger ett mycket brett perspektiv på vad läsande är. Hon visar hur hjärnan går tillväga för att hantera den utmaning som en samling bokstäver och ord innebär – och hur läsandet i sin tur påverkar hjärnans sätt att arbeta. Men hon belyser också läsning ur ett väldigt konkret pedagogiskt perspektiv och gör oss bland annat uppmärksamma på att sumerernas läsundervisning för femtusen år sedan faktiskt inte skilde sig så mycket från den som pedagogerna förespråkar idag. Och som mor till ett dyslektiskt barn har hon också haft ett personligt intresse av att förstå vad dyslexi är. Dyslektiker har dessutom ofta, betonar hon, en ovanlig förmåga att tänka kreativt.
"Proust och bläckfisken" är kort sagt ett äventyr att – kunna – läsa.