Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen

Johann Joachim Winckelmann (1717–1768) initierade med sin skrift Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen (1755) den europeiska nyklassicismen. Genom Geschichte der Kunst des Altertums (1764) kom han också att räknas som den moderna konsthistoriens fader. I Tankar om imitationen ställer Winckelmann frågan hur den grekiska antiken kan återvinnas inom det moderna. Frågan blir sedan en av den tyska idealismens utgångspunkter, såväl i dess klassicerande som i dess romantisk-revolutionära och omstörtande aspekter. Winckelmanns konception av det grekiska arvet utgör den självklara utgångspunkten för den estetiska diskussionen hos Lessing, den bestämmer återupptäckten av det grekiska momentet i motsats till det moderna hos Schiller och Schlegel, den präglar en föreställning om det klassiska bildningsidealet hos Goethe och Humboldt, och sätter ramarna för den filosofiska analysen av konstverket i Hegels Estetik, vars efterklang via Nietzsche når ända fram till Heidegger. Oavsett de kritiska invändningar som riktats mot hans verk på det filosofiska, filologiska eller estetiska planet förblir Winckelmann den fond mot vilken en viss tysk filosofisk-estetisk kultur kommer att avteckna sig, med dess ständigt upprepade återupptäckt av ett annat Grekland – ibland mer harmoniskt och skönt, ibland mer vilt och sönderslitet – bortom den latinska kulturen. Som efterord till boken har Sven Olov Wallenstein skrivit en essä om Winckelmann och estetikens födelse