Det transversala språket / Att förnimma världen

Hanna Hallgrens seneste diktbok er Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom. I desember disputerte hun med avhandlingen När lesbiska blev kvinnor. Om sin egen praksis skriver hun:

“Mitt senaste manus, hybridtexten Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom, ingår liksom min avhandling i projektet “det transversala (tvärsgående) språket”. Ett visionärt projekt i vilket jag undersöker gränser och överskridanden mellan fr.a. vetenskapens, poesins och litteraturkritikens stilistiker. Inspirationskällorna till projektet är och har varit många, inte minst kontinentala filosofer/författare såsom Luce Irigaray, Hélène Cixous, Monique Wittig, Julia Kristeva, Jaques Derrida, Gilles Deleuze och Rosi Braidotti, men även afroamerikanska teoretiker/författare som t.ex. bell hooks, Audre Lourde och Toni Morrison. Till inspiratörerna vill jag också räkna Donna Haraway. De är alla tänkare som belyser relationer mellan tanke och känsla – och problematiserar hur och förfäktar att tänkandet rymmer (somatiska) affektsdimensioner.

De frågeställningar som jag söker hantera i “Det transversala språket” har framför allt kretsat kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det t.ex. för de humanistiska vetenskaperna om den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer – som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar detta för tänkandet? Vilka slags ideologier eller vetenskapsteoretiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta “sanning”? Vid flera vetenskapliga konferenser har jag sökt ställa kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: går det att tala om poesin som kunskapsproducerande, och i så fall hur? Och hur kan den vetenskapliga textens litteraritet analyseras? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar moment av irrationalitet? “

Hanna Hallgren, “Begreppet Scarification” på nypoesi