Vittnesmål: Amerikas Förenta Stater (1885–1915)

Innflytelsen Testimony av Charles Reznikoff (1894–1976) har hatt på dagens franske, amerikanske og skandinaviske poesi kan vanskelig overvurderes. For Claude Royet-Journod og Emanuelle Hocquard har den vært en av de viktigste inspirasjonskildene, et flertall av strategiene til konseptualister som Kenneth Goldsmith og Robert Fitterman handler i praksis om å bearbeide Reznikoffs arbeidsmetode, og bøkene til svenske poeter som Ida Börjel, Jörgen Gassilewski og Ulf Karl Olov Nilsson kan kan knapt tenkes uten. Likevel er Reznikoff en poet bare få har hørt om og enda færre har lest. Det er derfor med stor glede at Forlaget Attåt gir ut et utvalg fra Testimony oversatt til svensk av Ulf Karl Olov Nilsson. Fra Nilssons etterord: :

Vittnesmål: Amerikas Förenta Stater (1885–1915), inleds med följande torra anmärkning: »Det som följer bygger på domstolsprotokoll från ett flertal stater. Alla namn på personer är fingerade och namn på samhällen och städer har ändrats. C.R.»

Det kan alltså vid en första anblick te sig som om denna omfattande dikt – som i det amerikanska originalet är 550 sidor – är ett gigantiskt found poem eller ett monumentalt objet trouvé. Men i själva verket är det resultatet av en fyra decennier lång urvalsprocess och ett mödosamt bearbetande och arrangerande av enorma mängder domstolshandlingar som kanske mer är att likna vid ett collage, alltså en konstnärlig komposition sammansatt av olika material.

Det var i samband med att Charles Reznikoff, som hade juridisk examen men aldrig var praktiskt verksam inom domstolsväsendet, arbetade på ett bokförlag med att sammanställa en encyklopedi för jurister, Corpus Juris, som han började läsa domstolsprotokoll. I en intervju med L.S. Dembo säger han: »Det slog mig att jag skulle gå igenom samtliga dessa rättegångshandlingar. Jag kunde gå igenom en volym på tusen sidor bara för att hitta ett enda fall, ta uppgifterna därifrån och arrangera dem så att det blev intressant. Jag vet inte hur många tusentals volymer jag har gått igenom, och allt jag lyckades få ut av dem var dessa dikter. (…) Jag tar originalkällan och stryker och stryker. Ofta behåller jag språket som det är. Jag ändrar ibland, men inte särskilt ofta. Men jag ändrar i det om det inte sammanfaller med någonting som jag tycker är enkelt och direkt. Men som regel så stryker jag bara, det vill säga att jag kastar bort nästan allting.» I en kort anteckning funnen bland Reznikoffs efterlämnade papper visar han på den formellt stränga metod, den förtätningsstrategi han gjorde till sin egen:

Revideringsmetoden
1. Skriv ned alla rader som verkar bra.
2. Undersök alla ord och avlägsna alla latinismer och onödiga ord.
3. Undersök meningarnas betydelse i deras givna ordningsföljd.
4. Undersök rytmen hos raderna.
5. Undersök rytmen hos helheten.
6. Revidera sedan noggrant.

[...]

I en annan intervju tillägger Reznikoff: »Jag kunde ha tagit vilken tidsperiod som helst därför att samma sak händer nu som 1885. (…) Jag uppfann inte världen, men jag upplevde den – I didn’t invent the world, but I felt it.» Man frestas att omedelbart parafrasera honom: I didn’t invent the word, but I found it.

[...]

Charles Reznikoff (1894–1976) föddes i Brooklyn, New York. Hans föräldrar var ryska judiska immigranter och hattmakare. Han studerade journalistik och juridik men kom under sitt liv att arbeta med andra saker: hattförsäljning, översättning, forskning och redaktionellt arbete för olika judiska organisationer, tidskrifter och förlag, och som assistent åt vännen Albert Lewin, en framgångsrik filmproducent i Hollywood. Från debuten 1918 med diktsamlingen Rythms publicerade Reznikoff ett knappt trettiotal titlar prosa och poesi, däribland romanen By the Waters of Manhattan (1930) och The Lionhearted (1944) och den postuma romanen om åren i Hollywood The Manner ”Music” (1977). Hans poetiska produktion samlades i slutet av hans liv i två volymer Complete Poems (1976 och 1977). [...] Efter att i sin tidiga prosa och poesi ha påverkats av Ezra Pound, James Joyce och imagisterna kom Reznikoff under slutet av 20-talet att tillhöra den objektivistiska gruppen vars mest framstående medlemmar var Louis Zukofsky, Lorine Niedecker, George Oppen och William Carlos Williams, vilka betraktade dikten som ett objekt i sig, skilt från dess förmenta ”betydelse” eller ”mening” – ”No ideas, but in things” enligt Oppens berömda devis.