Nonfiction

Björnen sover, USA-hat, Martina Lowdens löpsedlar, porrnovellens stil, Mel Gibsons Jesusrobot – om detta och en hel del annat handlar Anders Johansons nya bok. I tio essäer som hellre riskerar haveri än serverar färdiga tankar försöker han frigöra sig från det säkra och osäkra det fria, i litteraturen såväl som i verkligheten. Det börjar med folkpartisten Cecilia Wikströms motion om införandet av en litterär kanon i skolundervisningen, och slutar med ett försök att skriva slarvigt.

Nonfiction är ett försök att bryta ner gränserna mellan skönlitteratur och facklitteratur, vetenskap och essäistik, tänkande och skrivande, underhållning och upplysning, politik och estetik. Med i första hand Gilles Deleuze som teoretiskt bollplank närmar sig Johansson det blodiga inbördeskriget i Peru med samma attityd som han vänder sig till den svenska samtidsromanen: ”fakta” och ”fiktion” är i det perspektivet två falska beteckningar som hindrar oss från att se det avgörande. Och det avgörande är kanske den föränderlighet som karakteriserar både verkligheten och litteraturen, den icke-begreppslighet som trotsar varje definition.

Nonfiction tar vid där Johanssons Avhandling i litteraturvetenskap slutade. Engagemanget är detsamma, bara kompromissviljan är mindre.

Anders Johansson (1968), är verksam som redaktör, kritiker och litteraurforskare. Han har tidigare givit ut Avhandling i litteraturvetenskap: Adorno, Deleuze och litteraturens möjligheter (2003), samt Efter Adorno (2003, red med Mattias Martinson).