Vänder sig om
01.12.08:
Före allt detta. Louise ligger insvept i det kinesiska silkestyget. Louise. Louise vid vatten. Louise som går ner i vattnet, lost, hennes namn försvinner, allt försvinner. Försvann. Språket cirklar runt frånvaron, försvinner självt, knastrar som ett sönderbrutet kretskort, linjer framträder, bokstavligt, trasiga vinklar, kopplingsscheman ritade över dikterna: förälskelsens centrifugala kastbågar. Sand blåser. Framlyktor sveper genom en orkan. Louise. Någon spelar dragspel. Vänta. Det är en bok om en roadtrip, ibland, och att resa är ibland att drömma. Eller alltid. Vänta på mig, vår dröm? Alltid Louise, alltid, och att aldrig mer drömma riktigt så stort, och hon heter Louise i den här boken.
Trekkspill betyder nog dragspel, hon spelade dragspel för henne, Louise, Louise, aje fan, klämde hjärtat här, läste den här boken en lång, krossad vinternatt och sen igen, och den var ännu bättre, vackersorgsen, hur allting svider och lovar att det går att komma tillbaka igen, en sista gång, säga allt man ville säga - det förstörda minnet. Behärskad, väldigt smart form, och ändå, eller just därför, förstås, känslan att boken är ropad rakt in i det förlorade, vild, plötslig. Hur man viskar in i frånvaron bredvid sig, Louise när solen försvann, Louise before all this. Fingrarna allt frusnare av att bläddra sig in i detta lite avvisande, ledsna röstspel mellan hon som heter C och hon som heter Louise. Men det sargade hjärtat tittar och känner igen sitt syskon, och de sitter där tillsammans på bänken sen, ditt hjärta och den här boken, tysta, och stirrar ut i vinterluften, med dimma ur munnarna, och senare blir det bättre.