Det

Den danska poeten Inger Christensen hörde fram till sin död vintern 2009 till den danska modernismens absolut mest centrala namn, läst och älskad både av kritikerkåren och den läsande allmänheten. I höst inleder Modernista en större sammanhängande satsning på hennes författarskap med att ge ut genombrottsverket Det i svensk tolkning av poeten Marie Silkeberg.

Det är den danska systemdiktningens viktigaste monument, en magnifik skapelseberättelse som ritar upp flera av sextiotalets mest verksamma ideologiska och estetiska positioner. Det obetydliga ordet »det« växer i en grandios gest ut till ett universum, en värld genomkorsad av samtida röster: kvinnorörelsens frågor, ideologikritiska ansatser, diskussionen om språkets spännvidd.

Inger Christensen föddes 1935 i byn Vejle på Jylland. Hon debuterade 1962 med diktsamlingen Lys och kom utöver dikter också att skriva barnböcker, experimentella romaner, essäistik och dramatik. 1994 mottog hon Svenska Akademins Nordiska Pris och har även tilldelats bland annat Der Österreichische Staatspreis für Literatur. Från och med våren 2010 planerar Modernista att inledningsvis ge ut Christensens romaner Det målade rummet och Azorno i Marie Silkebergs översättning samt diktsamlingen Alfabet i Sven Christer Swahns tolkning.

Recensioner och pressklipp

»Det är helt enkelt ett ytterst angeläget och vackert diktverk.«– Pär Thörn, Aftonbladet

»Och, så, ur det lilla ordet ›det‹ – språkets mest ospecifika, som kan syfta på nästan vilket ting, vilket sammanhang eller vilken process som helst – växer ett helt universum. Det liknar en biblisk skapelseberättelse, det liknar hegelsk dialektik, det liknar inordnandet av världen i ett naturvetenskapligt system.« – Malte Persson, Expressen

»Jag blir oerhört lycklig av dessa texter. De påminner mig dels om en tid, slutet av 1960-talet, då allt tycktes vara möjligt, och dels om en lyrik som man kunde införliva som erfarenhet och kunskap, samtidigt som den står i bjärt kontrast till den postmoderna språkleken, den som tar till så stora gester men i sig själv är så skramlande tom. Hos Christensen möter vi poesin som hjärte-angelägenhet.« – Thomas Nydahl, Kristianstadsbladet