Prolog till den litterära vetenskapsteorin

Visa mig den otroliga vägen som vi gått från att leva där och då till här och nu. Det har varit en lång väg. Nu går oss händerna till mötes. Emellan oss tid, som inte kallar vid namn, och dagar redan vikta vita stärkta i linneskåpet, starka sken. Och kontorsdörrarna öppnas, och arbeten och sorl, att de öppnas även denna dag i strävan. Att de andras röster, steg, intrikata rörelser mellan kaffevagnar, kakfat, emedan fallande snö, oro, ryckningar i sömnen, vändningar åt båda sidor, att blåsa på huden, kyssa den, som vore det kråkor och skrattande snö, eller vore det för evigt bråttom, liksom de vita fladdrande rockarna, en kör av händer som upprätthåller huden, tiden.