Rorslära

Varken jord eller hemland
inte rosor, men vågor
rinner ur trädgårdens bläck
Din hand rinner i stenen
så att den kan öppnas, sa du

I Roslära, Hanna Hallgrens fjärde diktsamling, kretsar språket kring nation och vithet. Eller kring en öppen gräns mellan levande och döda. Eller kring glömska som sanningens motsats. En eld och hågkomst utan minne. Eller så faller det sägbara sönder, gräns blir gräs, och någon tvingas att öppna sin hand tills gåvan rasar ut.

          de vita hararnas sömn
                             att säga nej Din hand finns inte
                                du är inte till för att din hand
för att dina lungor, för att du lever, för att världen är