Beskrivelse
Lederare
Kroppen har aja baja-status i intellektuella sammanhang. Kommer någon dragandes med ett argument eller tanke som ens luktar lite kropp, utbryter total kroppspanik: Å fan, du är en sån som tänker på kroppen. Fan va sunkigt.
Motsatsförhållandet hjärna/kött, där hjärnan är en intellektuell man och köttet en kladdig kvinna, är gammalt som gatan, men fortsätter oförtrutet att spela roll i de offentliga samtalen. Det jobbiga är att den feministiska strategin för att bemöta manskulturens kroppskanaliserade kvinnohat oftast är lika med tystnad. Man håller helt enkelt käften om det kroppsliga. Utövar självcensur och tvättar resonemangen rena från eventuella kroppsvätskor. Och så ingår feminismen och patriarkatet en ohelig allians kring nedtystandet av kroppen som en politisk plats där ett kluster av livsformande faktorer samlas: kön, klass, sexualitet, etnicitet.
Härmed efterlyser Bangs redaktörer ett nytt icke-essentiellt och politiskt kroppsperspektiv. Som vågar se kroppen som menings- och skillnadsskapande. Som låter kroppen vara en självklar utgångspunkt för politisk och intellektuell verksamhet. Min kropps specifika erfarenheter har lett mig hit, skriver Aylin Boynukisa (sidan 35), ”men feminister är ingen homogen grupp och därför måste jag skriva den här texten”. Precis som Paulina de los Reyes påpekar i sin diagnos av den svenska intersektionalismen på sidan 17, handlar det intersektionella perspektivet till syvende och sist om vilka kroppar som får ta plats, och om hur kroppar gör motstånd.
Den intellektuella tystnaden kring kroppen motsvaras av marknadens begär efter kvinnors kroppar. Till dags senkapitalistiska dato är det porren och vapenindustrin som makes the world go round. Kommodifieringen av kroppen ställer dem vars kroppar faller utanför systemets normer i politisk och medial slagskugga. Ett liv utanför det manliga och det kvinnliga är ett rättslöst liv. Det nya lagförslaget om könsbyten skickar tydliga signaler om hur det könsmässigt obestämbara hotar samhällsordningen skriver Andy Candy på sidan 29. Kroppens juridiska rättigheter villkoras fortfarande i förhållande till hur väl den lever upp till den vita, manliga heterokroppen. Hur tänka kring medborgerliga rättigheter i förhållande till dem vars kroppar begär ”fel”, frågar Lisa Poska (sidan 50) som granskat diskursen kring de lesbiskas senkomna rätt till insemination. Begäret efter ett autentiskt annorlundaskap där den vita kroppen kontrasteras av den svarta har format den förträffliga västeuropeiska självbilden, som Ylva Habel skriver på sidan 46, i sin berättelse om Joséphine Baker. Baker var artisten som blev projektionsduk för den europiska nittonhundratals rasialiserade blick; den parisiska primitivismens ikon, ”Stockholms chokladdiva par préference”. Tolkningarna av Baker – och analyserna av desamma – har ännu inte upphört, vår omslagsflicka på det här numret kommer från just en sådan förställning i Paris i höstas.
Inomfeministiskt är kroppen så genomkritiserad att den nära på upphört att användas som utgångspunkt för analyser, orken verkar inte riktigt finnas. Det är så mycket som står på spel, som vi, Bangs redaktörer, konstaterar i vårt kroppsupprop på sidan 26. Essensialism-skräcken icke att förglömma, oroande ofta gör feministerna själva slentriankopplingen kropp = drömmar om Riktiga Kvinnor and all that crap. Ett par av numrets texter behandar sådana rädslor och konstruktionen av det Naturligt kvinnliga. Charlotte Eliasson i sin självbetraktelse om kvinnosjukdomen struma, och Tove Karlsson i sin uppgörelse med förlossningsvårdens hemsnickrade ”naturlighet”: Sluta tro att ni sysslar med upplevelseindustri.
Så här är det: Det går inte att tänka eller skriva sig bort från kroppen. Att tänka på och prata om kroppen som en ny utgångspunkt för samhällelig förändring är därför något av det mest politiskt radikala man kan ägna sig åt just nu.
Fläk ut den bara!
REDAKTIONEN
