De vackra kusinerna

Du och dina vackra kusiner låg och njöt i kvällssolen,
på den stora stenen nere vid forsen. Ni låg utsträckta som om
ni lika gärna kunnat befinna er på en riviera, hur lättjefulla som
helst i era parisiska baddräkter. Och ni rökte och lät tårna vidröra
vattnet då och då, och ni talade inte så mycket för det hade ni redan
gjort hela dagen medan ni arbetat med slåttern och djuren och
allt annat. Och ni simmade naturligtvis. Ni simmade snabbt och
oproblematiskt och era lungor var rena och fungerande och de som
skulle dö i tuberkulos var redan borta.

På de östnyländska vidderna bor Steve, cowboy och amatörskådespelare. På andra ställen finns hans döttrar, goten Lia som är vänlig och juristen Sanna, praktikant på advokat Marica Högman-Kiveläs enmansbyrå. Romanen spinner sina trådar mellan den avfolkade finländska landsbygden och New York, mellan vår längtans Viborg och våra drömmars Montana.

Sanna får sitt första brottsfall, mord eller dråp, ”direkt det allra
värsta”. Två fulla blandmissbrukare i en sommarstuga i flera dygn
och den ena hittas knivhuggen, och förblödd.

För detta är inte en barndomsroman, inte en utvecklingsberättelse
och inte någon romantisk historia. Den handlar om de val vi gör,
och om det vi inte kan välja bort. Den handlar om allt det prosaiska
som sker under en rättegång. Den handlar om att sanningen skapas
och inte hittas, och om att vissa diagnoser är eviga. Den handlar om
hur vi väntar oss det goda och vackra, och om de enorma vidder som
då öppnar sig, vart vi än ser.

Vem har sagt att man ska behöva
se himlen från ett kontorsfönster?