På burklös mark

I denna bok är burken hårdare än bankvalvet. Det är burkens epicentra som gäller, runt om har idel konstruktörer av brottsdrama samlat sig, de mest fruktade är en symbolisk jätte, samt en poetisk dåligt vuxen dvärg, lika osympatiska bägge, båda som erkänt skickliga på att kunna undvara metallen och söka palimpsest. Innehållet spelade sedan ingen roll större, burkdonet, det inre höljet ville de alla bära iväg om denna slitning. Som är avslutning på den trilogi vilken redan kom att nämnas soppbokstrilogien medelst St. Hammaréns debutalster Med en burk soppa, följd av konservöppnare bok. Fråga om denna är en artificiell roman, men på helig plats skedde utspelningen. Hammarén befäster grävningen [greppet] med denna berättelse. Bör också ses som en helt oavhängig roman, förvisso.

Stefan Hammarén, författare till två soppböcker, en prosoman och en diktsvit om barn, återvänder här och avslutar sin sopptrilogi med en pietetsfull lagerhållning av de bibliska böckerna och avslutar med en stråfylld apokryfi.

Kritikerröster om På burklös mark

Hammarén har hackat upp hela språket - och därmed hela vår kultur - i miljoner bitar, fogat samman fragmenten efter ett nytt och hittills okänt mönster. Det blir, tack vare "bokstävernas kopulation" ett helt nytt språk. En skapelseberättelse. – Marie Peterson i Dagens Nyheter, 2006-02-24. » Läs hela artikeln.

Det är intressant att boken i valda delar layoutmässigt är en bibelpastisch, och det är inte helt utan orsak som boken utformats just så. Alla vet hur en bibel ser ut, och utvändigt liknar Hammarens bok en sådan, inte alltför svårt heller att notera Hammarens enträgna mässa. Men det handlar om läsningur en frivol bibel. Det är nog en främmande, obskyr predikant som intar stolen, en litterär tro som lärs ut, förkunnas. Kanske en litterär satansbibel nog. – Andreas Sjögren i Stockholms Fria Tidning, 2006-01-28.