Paradisfågeln

Flamländaren Louis Paul Boon kan kallas för mycket: arbetarförfattare, sedesskildrare, "ömsint anarkist", pessimist, realist, utopist, historiker, fantast, lustigkurre, pornograf… I den säregna romanen Paradisfågeln från 1958 möts samtliga sidor av hans väsen.

Berättelsens nav är staden Tabu, närmare bestämt dess allra sunkigaste kvarter: Kloster. Här rör sig två av bokens huvudpersoner som bär tydliga drag av berömda femtiotalsgestalter: Beauty Kitts historia är så gott som identisk med Marilyn Monroes, och herr Wadmans förebild är seriemördaren John Christie (avrättad i London, 1953).

De kompletteras av den intellektuelle E.H. Ramadhoe, som minutiöst studerar kvinnobilden genom historien, och den stumme boxaren Vulcan Fiber, som blir ett "talande medium" för en märklig mytologisk legend om religionernas och sexualitetens uppkomst, symboliserat av jakten på den gåtfulla Paradisfågeln.

Boon frilägger det pryda femtiotalets dubbelmoral samtidigt som hans kritik av samhällets översexualisering är långt före sin tid.