Manlighet

Skrevet på oppdrag fra Queerlitteraturdagen i Göteborg, der den også ble framført i mai i fjor. Dette er et særtrykk i anledning opplesningen i Oslo.

J: En gång ska jag sprida strålen.

H: En gång ska jag samla strålen.

Hanna Hallgrens seneste diktbok er Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom. I desember disputerte hun med avhandlingen När lesbiska blev kvinnor. Om sin egen praksis skriver hun:

“Mitt senaste manus, hybridtexten Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom, ingår liksom min avhandling i projektet “det transversala (tvärsgående) språket”. Ett visionärt projekt i vilket jag undersöker gränser och överskridanden mellan fr.a. vetenskapens, poesins och litteraturkritikens stilistiker. Inspirationskällorna till projektet är och har varit många, inte minst kontinentala filosofer/författare såsom Luce Irigaray, Hélène Cixous, Monique Wittig, Julia Kristeva, Jaques Derrida, Gilles Deleuze och Rosi Braidotti, men även afroamerikanska teoretiker/författare som t.ex. bell hooks, Audre Lourde och Toni Morrison. Till inspiratörerna vill jag också räkna Donna Haraway. De är alla tänkare som belyser relationer mellan tanke och känsla – och problematiserar hur och förfäktar att tänkandet rymmer (somatiska) affektsdimensioner.

De frågeställningar som jag söker hantera i “Det transversala språket” har framför allt kretsat kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det t.ex. för de humanistiska vetenskaperna om den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer – som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar detta för tänkandet? Vilka slags ideologier eller vetenskapsteoretiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta “sanning”? Vid flera vetenskapliga konferenser har jag sökt ställa kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: går det att tala om poesin som kunskapsproducerande, och i så fall hur? Och hur kan den vetenskapliga textens litteraritet analyseras? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar moment av irrationalitet? “

Hanna Hallgren, “Begreppet Scarification” på nypoesi

Johan Jönson debuterte i 1992. Siste utgivelse: Efter arbetsschema, som han også er nominert til Nordisk Råds Litteraturpris for. Da Jönson i høst ble tildelt Aftonbladets litteraturpris het det blant annet i begrunnelsen:

“Till det mest intressanta i Jönsons bok hör ambitionen att skriva fram en arbetarsubjektivitet i en senkapitalistisk och globaliserad värld. Efter arbetsschema är en arbetares dagbok. Den berättar om ett Sverige där den borgerliga blankheten härskar. Människorna serveras förakt, både genom den politiska retorikens ekokammare och via lönekuvertens småslantar.

Jönsons skildringar av arbete är brutala, men rymmer också en intensiv ömhet i blicken på de arbetande: deras slitna kroppar, deras samtal och drömmar i rök- och fikarummen. De arbetande förtjänar att bli ihågkomna. Efter arbetsschema vill minnas dem i deras fulla komplexitet. Hur de slet med att ge omsorg. Att de ibland kände sig som maskiner. Att de drömde om något mycket vackrare än sin egen djuriskhet. Och om något annat än det hat som slår uppåt, inåt och nedåt. Hatet som föds när människan upplever att hon inte visas respekt. Ett hat som både är självförgörande, självhävdande och befriande. Kanske kan det kallas för klasshat.”

I Dagbladets oppsumeringen av fjorårets bøker skrev Terje Thorsen om boken: “Det er mulig arbeiderromanen ikke feirer de store triumfene for tida, men arbeiderdiktningen generelt får en total blodtransfusjon med den mest relevante, påtrengende nødvendige diktboka jeg noen gang har lest. Ikke siden jeg første gang leste Karl Vennberg og Stig Sjödin har jeg instinktivt lengta etter en poets særegne språk på samme måte.”

I august ga Attåt ut Att att dröngrajma av Jönson.

Johan Jönson / John Hegre / Florian Hecker: “Svalgintalandet” fra Audiatur – Festival for ny poesi 2005 (mp3).

Teksten til Svalgintalandet (pdf).

“Metoden” på Ett lysande namn