Döden i Venedig

Thomas Mann (1875-1955) kom att bekänna sig till den europeiska humanismen istället för tysk nationalism och tvingades i landsflykt 1933. Efter ett antal år i USA återvände han till Europa. Han slog igenom i Tyskland 1901 med en omfångsrik släktkrönika, Buddenbrooks, men han var i allra högsta grad långnovellens mästare. Döden i Venedig (1912) är hans kanske mest formfulländade novell och filmatiserades 1971 av Luchini Visconti.

Det var reslust, ingenting annat, men i sanning som ett anfall och stegrad till lidelse, ja till ren sinnesvilla.

Kompositören Gustave von Aschenbach åker till en badort vid lågsäsong nära Venedig för att få lugn efter en period av artistisk och personlig stress. Han har ett gott anseende och ett rykte om sig att vara en nästintill strängt moralisk person. Men en dag får han syn på någon som inspirerar honom att ge efter för en hemlig passion. En ung vacker yngling, Tadzio, stör hans sinne. Han får ingen ro. Tadzio förkroppsligar Aschenbachs svar på ren skönhet som han så länge sökt efter. Detta försätter honom i en besatthet som förebådar hans undergång samtidigt som Venedig, den döende staden, hemsöks av pest.