Reporterns självporträtt

Ryszard Kapuscinski är den störste bland reportar. Imperiet (om Sovjets fall) kom nyss i pocket och det är en bragd. Han skriver någonstans mellan nyheten och verkligheten. Inga dagsaktuella rapporter om dagens uppror eller revolutioner. RK stannar kvar i området när alla andra åkt hem eller så åker han dit ingen annan åker. Han lever med sina intervjuobjekt och skriver en annan typ av historia. En djupare rapporte, det som kallas New Journalism om man vill ha en etikett. RK:s arbete har skapat en hög med texter som "blivit över", som aldrig kom i tryck och nu har en bråkdel av dessa texter samlats till ett "självporträtt" av RK. Vi ser honom genom korta texter som delas upp i några teman. RK har godkänt sammanställningen. Och här hittar vi spår av mannen och myten. Det är hela tiden på väg att slå över i det präktiga, det duktiga, "jag-gick-de-extra-milen", "jag-vilade-aldrig" men som genom ett under välter allt upp i balans igen och man bara häpnar över all denna visdom. Han undviker alla klyschor och stereotyper. Han letar efter ord som inte används längre, han vill inte falla in i någon form av slentrian. och det är så uppfriskande att läsa. Men så kommer sista temaområdet: media i allmänhet. Här är boken på väg att tippa ner till en 4 i betyg men de föregående är bra nog för betyg 5. Men här blir det klyschigt och gnälligt. Media si och media så och det är bara pengar som styr. Man kan inte säga emot men det är en gnällig trist ton. RK:s geni är att hitta den bästa berättelsen när alla andra nöjer sig med det som är ok. Synd att avsluta självporträttet med ett avsnitt som visar raka motsatsen. Men boken bör läsas av alla som gillar skrivande, läsande och kreativitet i allmänhet.