Lyckans berså

Gunnar D Hanssons essäsamling Lyckans berså anknyter till hans båda tidigare utgivna och mycket uppmärksammade prosaböcker. Om Nådens oordning (1988) ägnades åt en roman av Lars Ahlin och Ärans hospital (1999) gjorde nedslag i snart sagt litteraturens hela historia, är den nya boken mera personligt koncentrerad. Här handlar samlingens längsta essä om ett fiskeläges historia och självförståelse, en annan handlar om bronsåldersrösenas betydelse för navigation och sjöfart fram till vår egen tid. På ett sätt som påminner om perspektiven i hans dikttrilogi Olunn, Lunnebok och Idegransöarna (1989-94) rör sig Gunnar D Hansson i den bohuslänska historien, eller det bohuslänska tillståndet, med diktare som Thomas Thorild och Emilie Flygare-Carlén som sällskap, inte så mycket för att finna en »platsens poesi» som kanske en »diktens plats», i folklighet, epigoneri och avantgardism. Essäerna kan också behandla några av hans poetiska valfrändskaper i den svenska samtiden, som Erik Beckman och Werner Aspenström - de som »ingår i landskapet». Och att han finner besläktade »platser» också i Tjuvasjien (med Gennadi Ajgi) eller i Ungern (med Péter Esterházy och Péter Nádas) eller på Irland (med Seamus Heaney) är följdriktigt med utgångspunkt i en kusttrakt som står öppen mot världen. Inte många, om ens någon, författare i vårt land besitter Gunnar D Hanssons bredd och djup i perspektivet på litteraturen. Detta har gjort honom till en förnyare av den svenska poesin, men också till en skribent som gett essän en vidgad innebörd som litterärt uttryck. Lyckans berså är en bok som kan förväntas få omedelbar betydelse för det litterära samtalet i Sverige.