Dagarna och nätterna

Alfred Jarry (1873–1907) är främst känd för pjäsen Kung Ubu, om en gallskrikande imbecill kung – det träffsäkra nidporträttet av alla uppblåsta självgoda makthavare genom tiderna – en pjäs som inte liknade något annat som setts på en teaterscen.

Kung Ubu börjar med att Ubu med magen uppstoppad med kuddar för att få den pompösa kroppshydda som anstår en makthavare och med en spira i handen i form av en toalettborste klampar fram till scenkanten, stirrar publiken i ögonen, drar djupt efter andan och med sina lungors fulla kraft skriker: "Merdre!" (dvs svärordet "merde" = skit, förstärkt med ett extra r).
     
Handlingen är i korthet att Ubu – påhejad av sin hustru – erövrar Polens tron genom att mörda kungafamiljen. Han inför skräckvälde och regerar en tid som brutal envåldshärskare innan han besegras av tsaren och flyr till Frankrike tillsammans med hustrun.
     
Pjäsen skrev teaterhistoria inte enbart på grund av sitt vanvördiga innehåll utan även på grund av sin form. Generalrepetitionen hölls den 9 december 1896 och premiären den 10 december på teatern på modet i Paris just då, Aurélien Lugné-Poës Théâtre de l'Oeuvre. "Alla" var där, inte bara kännarna inom den parisiska teaterpubliken som intresserat följde med i det nya, även många författare och skribenter var där och flera av dem nedtecknade senare sina detaljerade rapporter om vad som hände de två historiska kvällarna. Det blev tumult i salongen båda gångerna. Stora delar av publiken tog anstöt redan av öppningsordet merdre och började protestera: Stoppa detta avskyvärda spektakel! Andra i publiken tog pjäsen i försvar. Vågor av upprörd argumentation drog genom salongen, gång på gång fick spelet avbrytas för att publiken la sig i. Det blev bara dessa två föreställningar, teaterchefen Lugné-Poë fick kalla fötter och la ner pjäsen genast efter premiären.
     
Jarry var då bara 23 år, men alltså redan den fullgångne durkdrivne avantgardepionjär han skulle gå till historien som, ett underbarn alltså. Han skulle dö 11 år senare, vid bara 34 års ålder, utbränd av alkoholism, etersniffning och obehandlad tuberkulos.
     
Hans produktion är stor för att ha tillkommit under så kort tid, en verksamhetsperiod på bara drygt 10 år. Den franska utgåvan av hans samlade verk – som består av pjäser, romaner, essäer, journalistik m m – fyller 8 tjocka volymer på sammanlagt 5000 sidor. Det är bara i en liten del av författarskapet som den bindgalne Ubu uppträder. Särskilt i romanerna framvisar Jarry helt andra, mer finstämda sidor som författare.
     
Boken som nu utkommer på Bakhåll, den till stora delar självbiografiska romanen Dagarna och nätterna, som skrevs under året för uppsättningen av Kung Ubu, 1896, och publicerades året därpå, tillhör just den finstämda delen av Jarrys författarskap. Här möter vi honom som poetisk intellektuell, som känslig sökare och eftertänksam livsfilosof.
     
Boken handlar om hur den menige soldaten Sengle (=Jarry) krånglar sig ut ur armén genom att spela sjuk. Han mixtrar med febertermometern, sväljer stora doser koffein och använder alla upptänkliga trick. Han är desertör, i vid mening: misslyckas han med att desertera från armén tänker han desertera från livet. Han ser sig själv som en omöjlig outsider som inte passar in någonstans, han är helt enkelt för intelligent och för intellektuell för att finna sig tillrätta i den dumma folkhopen. Ska man passa in i armén måste man först låta operera bort hjärnan.
     
Romanens gåtfulla titel får en förklaring i en tragikomisk episod när Sengle är på permission i Paris och möter en grupp soldater som blivit nattblinda – de har fått så dåligt mörkerseende på grund av näringsbrist och syrebrist att de inte kan se någonting alls i stadens skumma kvällsbelysning. De snubblar hjälplösa omkring och bråkar sinsemellan om åt vilket håll sjukhuset ligger. De går vilse i storstadsvimlet, ingen hjälper dem, ingen bryr sig om en hel pluton förvirrade soldater som stapplar gatan fram och ropar att sjukhuset är försvunnet. Sengle inser att sådär riktningslöst beter sig i själva verket även normalseende, de har inte heller kontroll, hittar inte heller vägen i tillvaron och allt går egentligen på ett ut: dagarna och nätterna är lika dunkla. Trots flödande dagsljus och god syn är vanligt folk i själva verket blinda, nedsänkta i livsfilosofiskt beckmörker, oförmögna att ens ana vad livet går ut på.
     
I ett haschrus upplever Sengle att hans själ lämnar kroppen och seglar högt uppe i luften som en pappersdrake förbunden med hans kropp med bara en tunn tråd – och han minns den kinesiska sagan om ett folk som kunde haka av sina huvuden och kasta upp dem i träden för att hugga byten och sedan hala in huvudena och återförena dem med sina blodiga kragar. Men om det blåste för mycket kunde det hända att förbindelsen brast och då var huvudet förlorat för alltid. Det är vad Sengle fruktar ska hända på grund av hans omättliga behov av intellektuell överblick, hans vana att skicka ut huvudet på luftfärd – det kan bli hans fall.