Demian: berättelsen om Emil Sinclairs ungdom

Hermann Hesses romanpärla Demian i nyöversättning av Erik Ågren och med ett efterord om Hesses liv och verk av Peter Glas.

Hermann Hesse (1877–1962, nobelpristagare 1946) är annars mest känd för romanerna Siddhartha och Stäppvargen som har tryckts i många upplagor på svenska, men hans övriga böcker är sedan länge svåra att få tag i. Därför är det en stor glädje för Bakhåll att få presentera denna spännande och undersköna bok, ett av Hesses mest briljanta mästerverk.
     
Berättelsen handlar om Emil Sinclair, Hesses alter ego, en bortklemad överklasspojke som blir upprorisk som tonåring och börjar missköta sina studier. Han super ner sig och blir alltmer självdestruktiv innan han i sista stund räddas från undergången. Men en ny fara väntar: Han har nätt och jämnt uppnått vuxen ålder när han beordras ut i första världskriget, till fronten i Flandern, rätt ut i kulregnet.
     
Som barn fick Sinclair nästan en chock när han upptäckte att världen var ond, att verkligheten utanför hemmaidyllen med mamma och pappa och systrarna inte alls genomsyrades av den vänliga atmosfär som han var van vid och som han trodde var självklar. Den stora vida världen visade sig istället vara bullrig, rå, brutal. För att passa in måste man förhärda sig, man måste bli cynisk.
     
En dag anlände en ny elev till skolan, en pojke som var några år äldre än de andra. Han utstrålade en sällsam självsäkerhet, han var uppenbart mycket mognare än alla de andra men han gjorde inget för att glänsa, han försökte snarare tona ner sin överlägsenhet. Han var som en förklädd prins bland bondpojkar som anstränger sig för att passa in. Hans namn var Max Demian.
     
Flera gånger korsas Sinclairs och Demians vägar, i skolan och senare, och i det avgörande ögonblicket vid fronten i Flandern...
     
Vi ska inte avslöja mer av handlingen i förväg. Demian är en hisnande roman, händelserna är bråddjupa, det handlar om att ta livet på allvar, om att hitta sin egen väg – en bok helt i Hesses anda.
     
Hermann Hesse föddes 1877 som tysk men blev senare schweizisk medborgare och levde huvuddelen av sitt liv i Schweiz. Hans egen skolgång avbröts redan i gymnasiet när han drabbades av ett psykiskt sammanbrott följt av en långvarig depression. Han försökte ta sitt liv. Föräldrarna ansträngde sig för att få honom att återuppta studierna genom att skicka honom till olika hälsohem och alternativskolor men inget hjälpte.
     
Ändå brann han för boklig bildning – under förutsättning att han fick skaffa sig bildningen helt på egen hand. Under några år arbetade han i bokhandel, först i Tübingen, sen i Basel, och levde som excentrisk ungkarl och besatt boknörd, han läste kolossalt mycket, han slukade klassikerna, och bestämde sig för att bli författare.
     
Redan hans första roman, Peter Camenzind, blev en succé, både konstnärligt och kommersiellt, den sålde snabbt i mer än 50 000 exemplar och Hesse tilldelades Bauernfelderpriset. Från och med romandebuten vid 27 års ålder och livet ut kunde han försörja sig enbart på sin penna.
     
Samma år som debutromanen skrevs, 1903, gifte han sig med Maria "Mia" Bernoulli. Med Mia fick han tre söner – Bruno, Heiner och Martin. 1916 drabbades Mia av den första i en svit av psykoser. Hesse mäktade inte med att ensam ta hand om sönerna utan placerade ut dem hos släktingar och återgick till ungkarlslivet. Han hamnade i en ny depression som liknade hans kollaps i gymnasiet. Krisen var så svår att han fruktade för sitt liv. Men på kurorten Sonnmatt fick han behandling baserad på C G Jungs psykoanalytiska teorier och gjorde omedelbara framsteg. Hela Jungs teoribild fick i fortsättningen stor inverkan på Hesses författarskap.
     
Krisen utmynnade i romanen Siddhartha (1922), om en indisk ynglings sökande efter livets mening. Siddhartha studerar skrifterna, mediterar djupt, plågar sig med askes men tycker inte att han når någon vart. Han uppsöker Buddha för att få råd men får höra att han måste hitta livsvägen helt på egen hand. Han ger sig ut i världen, förälskar sig i kurtisanen Kamala, förlorar sig i flärd och njutning, går ner sig i synd, gör allt för att krossa sin egen inbilskhet. Till sist hittar han en meningsfull livsuppgift som färjkarl över en flod. Floden är den ständigt föränderliga men ändå eviga världsordningen, världsandningen, tillvaron själv, det eviga leendet.
     
Också Hesses nästa allvarliga psykiska kris gav litterärt resultat, i form av romanen Stäppvargen (1927). Den handlar om hur Hesses alter ego Harry Haller, en ensamstående bildad herre som strax ska fylla 50, en dag upplever hela sin livssituation som absurd. Han känner sig kluven i två personer, en anpassad borgerlig och en upprorisk rebellisk, och nu vill den upproriska sidan av honom ta över men det verkar samtidigt omöjligt. Han vandrar ensam och olycklig omkring i staden på nätterna som ett irrande vilddjur, som en stäppvarg. På en krog träffar han den vackra Hermine som rycker in honom i nöjeslivets virvlar och lär honom att dansa. Hon lämnar honom vidare till Maria som lär honom att ge sig hän sexuellt och till jazzmusikern Pablo som förser honom med sinnesutvidgande droger. Till sist hamnar han på den magiska teatern där han går från rum till rum och upplever det ena personlighetsupplösande äventyret efter det andra – han upplever sig själv som terrorist, som sexatlet, som mördare, som dödsdömd – och han inser att allt han gör på den magiska teatern, alla roller han ikläder sig, hämtas från hans egen själ, från hans inre oändliga repertoar av personligheter.
     
Innan Stäppvargen skrevs hade Hesse ett kortvarigt misslyckat äktenskap med en sångerska, Ruth Wenger, men därefter hittade han äntligen sin rätta livspartner. Hon hette Ninon Dolbin, konsthistoriker, intellektuell på precis hans eget vis. Hon var 32 när de började umgås, Hesse var 50. Innan dess hade de korresponderat i åratal, ända sedan Ninon i sina tidiga tonår började skriva beundrarbrev till honom. De gifte sig och flyttade till en pampig villa som döptes till Casa Hesse i Montagnola i Schweiz med hänförande utsikt över Alperna.
     
Under en tioårsperiod 1932–42 tillkom hans sista storverk, romanen Glaspärlespelet, som utspelar sig i framtiden, ungefär år 2400, i den utopiska kulturstaten Kastalien. Bokens huvudperson, Josef Knecht är ledare av en elitistisk orden och stormästare i glaspärlespelet, ett spel som innesluter alla vetenskapsgrenar och alla kulturyttringar, allt som människoanden kan omfatta. Men efter 20 år som ledare abdikerar han för att finna något annat, i det enkla livet.
     
Skrivandet av Glaspärlespelet inleddes kort innan Hitler kom till makten 1933 och fortgick alltmedan Tyskland systematiskt laddade upp sin krigsapparat och tände världsbranden. 1942, när det tyska vansinnet hade nått sin största utbredning och ondskan vädrade världsherravälde var boken färdigskriven. Den publicerades i Schweiz 1943, men i Tyskland först efter kriget. Boken var i alla avseenden krigets motsats, den handlade om en framtida värld där krigskulturens utvecklingsstadium sedan länge passerats.