Nystartsguide för kärlekshaverister

Återigen har Robert Wall blivit utsparkad av hustrun Petra. För femtielfte gången bor han i en etta på stan och får bara träffa sina tonårsbarn nån gång emellanåt. Sommaren är här och det slumpar sig så att Roberts gamle vän Ragnar som driver egen psykiatrisk klinik har ett komplicerat problem. Under juli månad har han sin efterlängtade segelsemester inbokad och den vill han absolut inte missa, vilket blir svårt när det visar sig att kliniken av byråkratiska skäl måste hålla öppet i juli. Robert får i uppdrag att låtsas vara psykiater. Han ska bara finnas i lokalerna, tillsammans med Ragnars sekreterare Berit, han ska inte ta emot patienter. Alla som söker hjälp ska istället ges en tid i augusti när Ragnar är tillbaka. Kan du nu lova detta, Robert, till hundra procent, att du inte tar emot några patienter! Du ska bara markera närvaro! Javisst, jag förstår, säger Robert, så otroligt enkelt. Och vad gör man inte för en gammal vän! Men redan dag 2 tycker Robert att upplägget verkar krystat. Klart att han ska göra en lovvärd samhällelig insats som psykiater, nu när han ändå sitter här. Klart han ska hjälpa folk! Och vem vet – det här kanske samtidigt kan medföra en nystart för hans kärleksliv!

Robert Wall har vi lärt känna i flera av Dekius Lacks tidigare romaner – i t ex En drake lyfter bara i motvind och Gnistan som tände zeppelinaren, där han är den oförbätterlige polisen som misslyckas med allt men ändå lyckas i slutändan, till allas förvåning. Hur kan denne oregerlige knasboll avgå med segern? Polischefen Granberg tolkar det som genialitet, de flesta andra bara ruskar på huvudet, uppgivna, förtvivlade. Men det Lacks bakvända dramatik sätter fingret på är att i det stora livsloppet är vi alla rätt hjälplösa, där styr inte ens den kontrollbesatte, och resultatet är för många av oss en hopsnörpt tvingande känsla i magtrakten, kanske orsakad av omgivningens ackumulerade kollektiva smygelakhet och evighetsenfaldiga missunsamhet mot allt som ens liknar försök till avspänt livslugn och anspråkslös lycka. En detalj som förvånansvärt få kommentatorer har lagt märke till i de senaste decenniernas kriminallitteratur är att brottsbekämparens mindre fördelaktiga sidor, t ex trassligt äktenskap och knagglig hälsa, i nittionio fall av hundra bara är tomma staffageformuleringar, mekaniskt ditsatta. Nej, ge mig en som Wall som verkligen är misslyckad och inte bara poserar med lite frökenaktigt ditsatt svettlukt och frökenaktigt ditsatt skäggstubb så kan jag börja känna igen mig i brottsbekämparna. Men för att göra det ännu mera antirejält har Lack nu dessutom plockat bort Wall från brottsbekämparyrket fullständigt. I de två senaste böckerna är han istället paradmisslyckad i andra sysselsättningar. I förra boken paradmisslyckades han som "trivselmissil" (smaka på den yrkesbeteckningen!) och i den nya boken paradmisslyckas han som psykiater. Och det säger nog en hel del om oss alla, tror jag, för alla har vi väl en misslyckad psykiater inom oss!