Tio år av landsflykt

Germaine de Staël – eller madame de Staël som hon oftast kallas – var en starkt lysande centralgestalt i det kulturella och politiska livet i Napoleontidens Europa. Hon är lika omtalad för sina boksuccéer (t ex romanerna Delphine och Corinne och debattboken Om Tyskland) som för sin välbesökta litterära salong, sina tuffa dispyter med Napoleon och sitt passionerade kärleksliv – hon gifte sig två gånger och höll sig dessutom med ett flertal älskare som hon fick flera barn med. Berömd är också hennes stiliga turban, dvs en färgsprakande sjal som hon brukade vira runt hjässan, ibland kompletterade hon den med en ståtlig plym eller en väldig påfågelfjäder. Turbanen var hennes signum, hennes emblem, ett kännemärke som hon gjort till sitt och som väckte uppmärksamhet var hon än kom – i de högdragna kretsar som hon rörde sig i var det inte vanligt att styra ut sig så iögonenfallande. Här har vi madame de Staël – nu kan de animerade samtalen börja!

Först fascinerades Napoleon av denna eldiga och osedvanligt verbala kvinna och försökte värva henne till sin stora stab av sammansvurna proselyter, sina lojala medarbetare, sina infiltratörer, sina politruker, men märkte snart att det var lönlöst att ens försöka, madame de Staël var alldeles för egensinnig och viljestark för att förledas av den förföriske diktatorns vanliga knep och finter. Det dröjde inte länge förrän deras inledande nyfikenhet på varandra hade förvänts i öppen fiendskap. Napoleon förbjöd henne först att hålla salong och därefter att överhuvudtaget vistas i Paris, vilket var ett mycket hårt slag för henne, hon som älskade Paris över alla platser på jorden och som menade att det spirituella umgänget och den sprudlande konversationen i de parisiska salongerna – särskilt i hennes egen salong – var hennes själva livsluft, hon kunde inte tänka sig ett liv utestängd från Paris. Men det tvingas hon alltså till, hon tvingas ut i den landsflykt som denna hennes självbiografiska bok handlar om. Hennes hemliga mål är England, dit Napoleon har förbjudit henne att åka, eftersom han vet att hon inför engelsmännen kommer att propagera å det intensivaste mot honom och ytterligare förstärka deras redan massiva napoleonhat. Han har instruerat alla sina agenter i alla hamnar som har trafik med England att stoppa madame de Staël om hon försöker gå ombord på ett fartyg med destination England. Hon blir därför tvungen att ta en väldig omväg, hennes resa går genom Schweiz och Tyskland – där hon bl a träffar Goethe, Schiller och Schlegel – till Polen och Ryssland – där hon umgås med tsarfamiljen – och vidare till Finland och Sverige.

Precis innan hon anländer till Sverige avbryts berättelsen och väl i Sverige redigerar hon hastigt det manuskript som hennes son efter hennes död låter publicera som denna bok – Dix années d'exil – i Bakhålls utgåva: Tio år av landsflykt. (Inom parentes sagt charmade madame de Staël också många av de representanter för de svenska kulturlivet som hon träffade under de nio månader hon vistades i Sverige innan hon anträdde färden till resans slutmål, England. Martina von Schwerin skrev till en vän, efter att ha träffat madame de Staël: "Jag lever sedan fyra dagar, och detta enda ord räcker till för att ni ska förstå vilket intryck jag fått av henne som jag alltid ska beundra och lyssna till" och Per Daniel Amadeus Atterbom utgjöt sig: "Den som finge göra bekantskap med en sådan kvinna. Då skulle det löna mödan att leva i denna världen!")

Madame de Staël är en av individualismens och intellektualismens skimrande hjältinnor, en stark och självständig ifrågasättande debattör, en skarpögd iakttagare av allt mänskligt, stort som smått, ont som gott, en klipsk skildrare av sin egen samtid. Hennes lediga lättlästa raskt resonerande resedagbok är en praktfull uppvisning av hennes mästerliga förmåga att omedelbart lägga märke till det intressanta i varje situation, sätta fingret på den springande punkten, kunna se och inse vad som är viktigt och avgörande i alla dessa förvirrade situationer i Napoleonkrigens europeiska vardag – samtidigt har hon den geniala författartalangen att utan minsta vaghet eller distraktion hitta den rätta formuleringen för att med pregnanta ord uttrycka denna sin sanna förnimmelse, denna sin uppriktiga uppfattning om människorna omkring sig.