Testamente

Efter flera svåra år i skuggan av första världskriget ges poeten möjligheten att ostörd vistas på ett litet slott i Schweiz vintern 1920–21. Äntligen kan han återuppta arbetet med diktverket Duinoelegierna som påbörjades 1912. Men ett sågverk i kombination med en nyfunnen kärlek bidrar till att vistelsen resulterar i ett misslyckande. Krisen ger dock upphov till en introspektion och med sin samlade livserfarenhet som klangbotten formulerar Rilke en »sista vilja«.

»Ingen ska någonsin få veta mer om detta än vad jag i stilla räkenskap nu anförtror dessa blad. Men innan jag eldar upp den lilla skrivboken i blått läder som jag hade med mig på resan, vill jag avlägga rapport om dess tillstånd. Knappt tre sidor i den är använda; men det som tätt fyller sidorna, jämte två adresser, gör de många tomma bladen så kusliga att jag kastar även dem i elden, som vore de besmittade. Innan jag förintar dem, och utan att ändra på det minsta, skriver jag nu ner vart och ett av dessa meningslösa ord som mitt då ännu dugliga intellekt upplöstes i när en ’främmande’ tyngd slog ut över det som en frätande syra.« – Ur Testamente