De små hästarna i Tarquinia

Scenen är en solig plage. En liten pojke leker i vattenbrynet, några unga människor ligger småpratande i sanden och steker sig. Hettan får luften att dallra och de vita husens konturer att lösas upp. En vanlig semestervy, en idyll någonstans vid Medelhavet. Det är ramen för Marguerite Duras' De små hästarna i Tarquinia. Kulisserna är ritade med tunn, säker brännål. Det ångande landskapet, det lilla italienska fiskeläget, okänt för den vanliga turisten, tydligt avskuret från yttervärlden, är en psykologisk återvändsgränd. Det begränsade rummet blir en överdådig spelplan för romanens två gifta par, på jakt efter avkoppling efter vinterns hårda arbete, öppna för nya upplevelser, både yttre och inre.

I romanen De små hästarna i Tarquinia, skriven av en ännu inte fyrtioårig Duras, ser vi grundstenarna i hennes bygge. Det är livet och levandet Duras ifrågasätter i sin sommartavla. Romanen kan bli ett domslut över en aningslös klass, som varken politiserar eller ser omvärlden. Den kan också läsas som en berättelse om den inte förlorade möjligheten att vara trogen sig själv, att i en het avkrok en sommar möta sin vilja och våga ta språnget mot det okända." (Ur Heidi von Borns förord)

MARGUERITE DURAS (19141996) är Frankrikes mest uppmärksammade kvinnliga författare under sent 1900-tal. Hon har skrivit över femtio romaner, skådespel och filmmanus. I sin produktion har hon skapat texter som suddat ut gränserna mellan romanen och filmen. De avskalade texterna är reducerade till ett minimum och handlingen är ersatt av detaljer och ögonblicksbilder. På ett mästerligt vis lyckas hon förmedla känslor som hämndbegär, skuld och kärlek i sekunder av tvekan och tystnad. Hennes böcker utmärks av sin starka, nästan filmiska, närvarokänsla.