Handlekurv
Handlekurven er tom
	Totalt:	0

Paletten (329)

Sinziana Ravini (red.)

Det reela är det omöjliga. Det är så den franska psykoanalytikern Jacques Lacan definierade denna mörka zon i varats konstitution, som Martin Heidegger kallade intet, Sigmund Freud detet, och Immanuel Kant tinget i sig. Det reala är ouppnåeligt och kan ta skepnaden av ett omöjligt kärleksobjekt, Gud, döden, eller rentav modern, om man går till psykoanalytiker som Melanie Klein. Men det finns också de som ser annorlunda på det reala. Enligt Deleuze är det reala den dimension där allt blir möjligt, och det som gör det omöjliga möjligt är virtualiteten. Ett exempel för vad jag i brist på bättre begrepp skulle kalla omöjlighetens konst är Lewis Carrolls Alice i underlandet. Det är inte för intet som surrealismen i och med årets Venedigbiennal som tog sin utgångspunkt i Leonora Carringtons konstnärskap, fick en ny renässans i den internationella konstdiskursen.

Även psykoanalytiker utövar omöjlighetens konst. Lacan lyckas med det omöjliga tricket i essän "Kant med Sade", att helt enkelt ta Kant bakifrån, om man skall använda den franska psykoanalytikern Jacques-Alain Millers uttryck. Vad innebär det? Jo, att Lacan visade att Kants moraliska imperativ splittrar människan, gör henne olycklig. Lacan bytte ut det moraliska imperativet mot begärets. Även begäret splittrar, men det är begärets lag vi bör följa, för att kunna lyfta objektet till det realas dignitet. Ett annat exempel på detta umgänge med det omöjliga, är den höviska kärlekens medeltida trubadur som besjunger den ouppnåeliga damen, vilket inte är något annat än das Ding, om man skall tro Lacan, det reala klädd i skön skrud. Skaldens (o)möjliga kärlek till detta ouppnåeliga men ärevördiga ting, är också en metafor för vad det innebär att “gå i analys”.

Ibland bjuder det reala motstånd, ibland inte, beroende på hur skicklig man är på att navigera mot det. Det reala är också det som ständigt återkommer hos subjektet och i samhället, i en rörelse som inte upphör skriva sig själv, för att använda en annan beskrivning av Lacan. 1997 skrev Hal Foster den epokgörande boken The Return of the Real, för att titta på hur avantgardet, trans-avantgardet och 1990-talskonsten hanterade det reala, med en begreppsapparat som på allvar introducerade den psykoanalytiska diskursen i konstvärlden.

Welcome to the desert of the real, sade Morpheus till Neo, i Matrix, postmodernismens stora kultfilm från 1999, när han lyfte på simulacrans slöja. Var befinner vi oss idag, om inte i en splittrad värld där vissa försöker bygga nya matriser som kan göra det omöjliga möjligt, som i Mark Zuckerbergs metaverse, medan andra pekar på eller rentav bidrar till ett utvidgande av det realas öken? Vi begär begäret. Men vi begär också begärets slut, ödeläggelsen, det reala. This is the end beautiful friendsjöng Jim Morrison när hans kärlekshistoria med Pamela Courson hade tagit slut. Det känns som att vi liksom honom befinner oss i ett slut som inte upphör att sluta, i loopen av det realas ständiga återkomst, och verkar ha gjort det ända sen tidernas begynnelse.

Att uppsöka det reala, kan också leda till galenskap, krig och världskatastrofer. När jag skriver dessa ord, befinner jag mig vid Svarta havet, i Rumänien, i ett författarhotell där jag brukade tillbringa mina semestrar som barn, bara några hundra meter från Ceausescus gamla sommarhus och bara några hundra kilometer från kärnkraftverket Zaporizjzja. Centralen riskerar nu i och med Putins krig mot Ukraina att bli brytpunkten för en nukleär världskatastrof, vars konsekvenser vi inte ens kan föreställa oss. Vissa dagar, när dimman ligger över Svarta havet, hörs bombningarna i fjärran. Andra inte. Tystnaden kan vara lika obehaglig. När ångesten smyger sig på, försöker jag döva den med Jim Morrisons saktmodiga röst som sjunger:

Can you picture what will be?

So limitless and free

Desperately in need

Of some stranger's hand

In a desperate land

I detta nummer av Paletten undersöker vi det realas återkomst i omöjlighetens konst. För vem är bättre på att hantera denna konst än just konstnärerna? Virtualiteten är inte den enda vägen, det finns många andra vägar att “penetrera det reala bakifrån”. Som att skapa en ny och bättre värld, åtminstone i en liten skala, och detta kan också göras i skrift, via det sätt vi analyserar världen. I detta nummer har vi också bjudit in författare, curatorer, arkitekter, psykoanalytiker och filosofer att ge sin bild av den tid vi lever i.

Den polska, Berlinbaserade curatorn Joanna Warsza som co-curerade den debattväckande Berlinbiennalen 2012 tillsammans med Artur Żmijewski, har i en specialskriven essä för Paletten tittat på årets Documenta 15, både utställningen och konflikten som uppstod i farvattnet av konstnärskollektivet Taring Padis bidrag till utställningen, en karrikatyr med starkt antisemitiska drag. Vem är ansvarig när ett drama av denna art sker i konstvärlden, undrar hon. Hur kan curatorerna skapa en spänning mellan hegemoni och oliktänkande, som inte frikopplar det ena förtrycket från det andra, utan kan skapa en plattform som igångsätter en verklig diskussion?

Författaren och konstnären Merima Dizdarević skriver i en rapport från invigningen av Manifesta 14 i Pristina om den legendariska konstnären Katalin Ladik och feministisk performancepolitik under och efter den jugoslaviska socialismen. Hon skriver även om utställningens teman: storytelling, omvandling, migration, utopier, vatten, kapital, kärlek och ekologi som härbärgeras av Pristinas Grand Hotel, men också om hennes minnen från olika flyktingboenden, då kriget i före detta Jugoslavien härjade som mest.

Den Parisbaserade filosofen och konstkritikern Emet Brulin erbjuder i detta nummer en psykoanalytisk teori om den psykedeliska erfarenheten, med utgångspunkt i ett par experiment med psilocybin. Kan det vara så att den psykedeliska erfarenheten innebär ett sammanträffande med det Jacques Lacan kallar det reella? undrar han, med utgångspunkt i Gilles Deleuze och Félix Guattaris syn på det reella som platsen där allt är möjligt.

Den ukrainska arkitekten Anhelina Starkova fick sitt hus sönderbombat av Putins militära styrkor i våras. Hon flydde till Rumänien och söker vidare efter ett nytt hem att vistas i ett tag och nya arbetsplatser. Hur är det att verka som arkitekt i en värld där byggnader, som oftast brukar stå tryggt i en säker värld, plötsligt rivs till marken? Starkova erbjuder en arkitekturteori som tänker både genom och bortom vår tids geopolitiska katastrofer till förmån för en ny byggetik.

Den franska arkitekten Philippe Rahm har även han tagit sig an det mest reala av allt, klimatkatastroferna, för att titta på hur de moderna och postmoderna diskurserna bidragit till den värld vi just nu befinner oss i. 2012 publicerade Hal Foster en artikel i den amerikanska konsttidskriften October med titeln "Post-critical", där han hävdade att kritiskt tänkande på grund av konservativ politik och pengars makt, gradvis hade försvunnit från den akademiska debatten och konstområdet sedan 1980-talet. Några av exemplen Foster gav var konstnärer som Olafur Eliasson, och Philippe Rahm själv. Rahm passar på i detta nummer att även ge en kritik av Fosters kritik av post-kritiken med en omväg via både Engels, Marx och nymaterialismen.

Psykoanalytikern Peter Jansson fortsätter sin serie psykoanalytiska essäer för Paletten med att denna gång titta på både vad Lacan sagt om det reala och dess påverkan på lustprincipen, libidon och det lilla a-et, i en exkursion via Georges Batailles heterologiska teorier om den fördömda delen, Emil Ciorans, respektive Albert Camus relation till det omöjliga, Freuds psykotiske vargman, Oscar Wildes “reala” porträtt av Dorian Gray, Heidegger, Pierra Aulagnier och en rad andra tänkare. Essän är uppdelad i två delar. Andra delen kommer i nästa nummer.

Ruby Nilsson har skrivit om dysforin, (från grekiskans dusphoros, ‘svårt att bära’) och den dysforiska realismen som vet, skriver Nilsson, hur statsapparaten styr över dysforiska subjekt för att bevara den moderna västerländska nationalstatens största och mörkaste kulturarv: det binära könssystemet. Hon beskriver den dysforiska realismen som ett djur i bur, ett experiment, en labbråtta som kvider, en mardröm, en mara som drömmer men också skrämmer: “Dysforisk realism är för cisrealismen vad djävulen är för Gud: nödvändig och alltid högst närvarande i form av hot, terror och mörker”.

Andria Nyberg Forshage och Laleh Kazemi Veisari har skrivit en fragmentarisk, dialogisk essä om årets drömska Venedigbiennal Il latte dei sogni. De tänker på Walter Benjamins historieängel och sätt att genom surrealismen organisera pessimismen, och skriver vidare om biennalens agenda: “Det är inte självklart om den utmaning den ställer oss inför är att slutligen vakna upp ur historiens dröm, att lämna kapitalismens fantasmagori för andra möjliga utopier, eller att helt enkelt tillåta sig att börja drömma”. De spekulerar vidare kring “drömmens syster”, nämligen “handlingen”, vikten att uppfinna nya begrepp som “skillnadssurrealism”, nya undantagstillstånd, en ny konsthistoria vid världens slut, och nya sätt att som Benjamin uppmanar, dra i handbromsen, för att få historien att spåra ur.

I detta nummer presenterar vi även tre konstnärer som umgås med det reala: Hanna Antonsson, Rickard Eklund och Valeria Montti Colque.

Välkommen till det realas öken men också till de sätt vi försöker stå emot eller transformera den!

Sinziana Ravini med redaktionen

Innehåll:

The Elephant is Bigger than the Room: Documenta Trouble and Curatorial Responsibility

Joanna Warsza

Spekulationernas plats: rapport från invigningen av Manifesta 14 Pristina

Merima Dizdarević

Reell entropi: bidrag till en psykoanalytisk teori om den psykedeliska erfarenheten

Emet Brulin

Psychopomp

Rickard Eklund