23 ord om Moestrups Kingsize

”Situationen er ude af kontrol,
situationen er ikke mig,
jeg forholder mig til den. ”

Mette Moestrup, Kingsize

PAINTING FOR THE WIND

Make a hole.
Leave it in the wind.

Yoko Ono, Grapefruit

Anagram: Diktarens alter ego, den besvärlige Muse Rottetemp.

Destruktion, konstruktiv:
Baka fin kaka. Stoppa finger i kakan?
Modellera en helhet och se att den punkt i vilken helheten brister, det är i skaparen av den. Skaparen är inte fläckfri. Skaparen står och gapar med munnen. I det finger som genomborrar marsipanen återupprättas balansen och en ny helhet uppstår. Tårtan och skaparen: enögda.

Drama: I dikterna ”Drama queen” I och II , utökar Moestrup sitt porträttgalleri från Golden Delicious. Gestalter som Sapfo och Cleïs, Ruth Rilke och Margaretha Trakl får nu sällskap av två mytiska kvinnor: Lilith och Hatshepsut. Gestaltandet ”Drama queen” begränsas dock på ett avgörande sätt genom iscensättandet av den som talkshow. I Golden Delicious har texten sin egen sfär och sitt formellt fria utrymme på boksidan. I ”Drama queen” har karaktärerna högst begränsade möjligheter att uttala sig. Programledare Silver, direktsändningens styrande princip, är på plats för att ge publiken vad publiken vet att den vill ha: sensationer. På den sensationslystna dagordningen står sex och våld.

Ekonomisk underhållning stavas slapstick, oneliners, punchlines, deadlines, headlines. Applåd och skratt levereras i samma stackato, publiken stöter ut, stöter ifrån sig, aggressivt.
Den som skrattar hör dåligt.

Det är uppskruvat, korthugget, färdigformulerat: det är teve som patologisk narrsvada, deformationskanal. Teve som domstol, rättegång, förhör. Inte för att få rättvisa skipad, utan för att bli hängd offentligt.

Hatshepsut, 1490–1468 f. Kr., en fredlig farao som motiverade sin kröning med att orakler från Amon-Re bekräftat dess riktighet. Hatshepsut lät upprätta ett berömt dödstempel vid Det el-Bahri. Hennes efterträdare försökte i den mån den var möjligt att utplåna folkets minne av henne.

Dikten dramatiserar teodicéproblematiken genom att ställa Hatshepsut till svars för de turister som avrättats vid hennes tempel, hon ombes skriva på ett papper där hon försäkrar att det inte ska hända igen.
Behovet av en syndabock med ett ansikte. En, som man kan sätta i fängelse.
Hatshepsut paralyseras och faller som staty i bön.

Lilith är liksom Hatshepsut bilden av en annan kvinna. En föregångare som historien har velat gömma. Enligt uppslagsboken har Lilith på senare tid blivit ”föremål för djärva nytolkningar” inom konsten. Ur monstret demonen, ur misstaget den egensinniga, starka. Jag letar fram en skiss i datorn:

Formalisering: Kingsize redovisar öppet sina impulser. Underrubriker meddelar läsaren att det rör sig om en readymade, en sampling, en ekfras, om detournement eller touchpoems. Metoden är välkomnande och social: läsaren guidas in i läsningen. 
Men i dikten ”På Halmtorvet” problematiseras mötet – det sociala likväl som det textuella. Dikten parafraserar den danske sjuttonhundratalspoeten Johannes Ewalds dikt
”Fragment”. Där den manlige kollegan i sin text låter nattvandraren höra en vänlig stämma borta vid cypresserna, möts Moestrups kvinnliga dito i stället av en prisförfrågan: 
”Hvor meget.” Frågan gör henne stum, men dikten fortsätter (och avlägsnar sig alltmer från Ewald) med konstaterandet att grammatiken förenar den anonyme med de namngivna. I tredje personens ”han” ryms förutom torsken också maken, sonen och fadern.
Ewald, som utropats som ”sublimt geni” och påstås ha subjektifierat Horatius klassiska ideallandskap, skildrar i ”Fragment” ett sent scenario med Du:et som tilltalsform mot natten. Moestrup är inte lika förtrolig med världen. ”Så ser jeg mig selv se mig selv som hende” skriver hon, och tar ytterligare ett steg bakåt, i en ofrivillig självbetraktelse av sig själv som den prostituerade. Hon ikläder sig den anonyme mannens blick. Hon föreställer sig den Andre, men blir därigenom själv en annan. Ewalds diktarposition tycks ointaglig. Återstår för kvinnan att dikta i dagsljus?
Hvor meget. I torskens fråga läser jag in de kvinnor som inte planlöst strosar omkring av sömnbrist om nätterna, jag läser in kvinnan vars blick aldrig tolkas som flanörens när hon står lutad mot husväggen och betraktar folkhavet. Moestrups text avviker från Ewalds - hon hamnar i ett resonemang, han lyssnar till den främmandes stämma. Deras slutord går inte varandra till mötes. Och jag blir så jävla arg när jag tänker på hur det är. Ofriheten. Makten i det offentliga rummet. Styrmekanismerna. Villkoren. Skillnader. Skillnader, sär- och åt-, i den tanken kan de inte mötas. Hur ska de då kunna prata med varandra? Jag parallelläser Ewalds och Moestrups texter. Genom att extrahera deras gemensamma glosor och skiljetecken får jag fram följande överensstämmelse:

i    og
     og som du

nat, veninde 

gik jeg  - en

- og

           nat, og

og du, dit -

jeg         dig, du

og
mit
jeg

           ? han

er jeg

                søn, og

Generositet: Moestrups dikter bjuder på sig själva. De visar sig från olika vinklar, de poserar inte med solsidan mot publiken. Publiken? Kingsize är alltför komplex för att stanna vid det givna. De teatrala ”Drama queen” I och II står sida vid sida med andra typer av iscensättningar. Men dikterna är genomgående sociala. I ”Blackout/Orkidéer”, ”Ormerede/Blåklokker” och ”Till rotterne/roser” drivs meningsbyggnad och grammatik mot det till synes enkla. Viljan i dikten är kommunikativ, talet och den tydliga rösten ger sken av talaktspoesi, vilket förstärker känslan av realtid, och därmed också av en dikt som inte har censurerats eller retuscherats.

Gemensamt för dikterna i Kingsize är mötet. Mötet med den Andre, med den främmande, med människor, platser, i det offentliga rummet, i det privata. Det handlar också om att möta sig själv. Den Andre, inkorporerad. En förutsättning för diskussion och dialog. Risken: att bli främmande för sig själv.
Moestrup låter sina inre rollkaraktärer mötas i en öppen process med dikten som mål.

Generositeten omfattar också dikternas stående inbjudan till läsaren att ta del av tankeprocessen. Moestrup redovisar impulser och källtexter via citat, omnämnanden och titlar, läsaren får bevittna diktarens skavanker; diktarens dåliga minne, hennes koncentrationssvårigheter, avbrotten i hennes arbete, hennes trötthet, hennes trams - det här är dikt som vill leka! - och inre genmälen.

Grapefruit:
a) Titel på Yoko Onos konceptuella instruktionsbok från -64. Poetisk manual till konstnärliga och poetiska events. Retorisk form: uppmaningen. Idén om att konstverk som utförs i en människas huvud, är nog i sig.

”Once the music leaves your head, it’s already compromised.” Jack Brewer, på konvolutet till Sonic Youths Experimental jet set, trash and no star.

b) frukt, i Kingsize kopplad till mango och banan. ”Her i nord kan vi kalde os for dem, som kalder grapen for en eksotisk frugt” skriver Moestrup. Den påföljande uppräkningen av de länder varifrån frukten skeppas blir en påminnelse om det positivt främmande - något exotiskt, paradisiskt, något med lite bättre väder. Det främmande är välkommet så länge det går att äta?

”Vi Mennesker: Readymade, cirka” blottlägger danska kroppars udda form och deformeringar: ”Näsen er hos den ung-melaniniske Race ofte krum og virker nästen ’jödisk’. Kvinde fra Hvide Sande, Danmark, med ’Opstoppernäse’.”
Den Andra och Densamma. Med särskiljandet som utgångspunkt. Utpekandet. Men Moestrup låter de avvikande stå sida vid sida.
Densamma inkorporeras i den Andra.
Vad har de gemensamt? De har särskiljandet gemensamt. De har hår gemensamt. Moestrups version av Onos touch poems är en instruktionsdikt över en parflätning för åtta personer.

Moestrup öppnar dörren åt den Andre. Det är också en dörr som öppnas inåt. Inåt, också mot den punkt, som i ”På Halmtorvet”, där hon blir främmande för sig själv.

se m e l l a n  r u m

Gul: Den andra färgen. Urin och banan.

Iceman: gestalt i diktsviten Till rotterne /roser.
Författaren ser motvilligt denne The Iceman, psykopat och massmördare, på teve. Vi får veta att han torterar sina offer genom att låta råttor äta av dem.

Den inledande diktens fras ”jeg er til rotterne, elskede”
konkretiseras i Icemans tortyr. En ofrivillig spegling dikterna emellan som får uttrycket att krackelera. Dikten urartar (är det inte alter egot Rottetemp som kommer med invändningar igen?) och frågar sig själv vad den vill säga: ”Hun, som sukker: Åh, jeg er til rotterne/ er ikke til rotterne, som de, som er til rotterne, er til rotterne.”

Dikten tillintetgör sig själv? Det inledande bruket av råttor får smak av en liknande överdramatisering och blodtörst som formaliseras i teveprogrammen. Moestrup förbannar sig själv för att anamma sensationslystnaden, men behöver beskriva den för att kunna förmedla detta. 

Jag blev lite osäker på Iceman nyss och sökte efter honom på google. ”The Iceman: Confessions of a Mafia Hitman. Iceman alias Richard Kuklinski: hitmördare, maffiaanställd, dog i mars i år” … ”en verkligt ondskefull människa” läser jag på en blogg. Inlägget har kommenterats av ”Mette”:

Infallsdikt: associationer, villospår, Moestrups geometriska figur är inte en linje. Lusten, humorn, nyfikenheten, distraktionen ställs emot också diktarens längtan efter den sköna dikten, den samlade, koncentrerade, av meddelandekaraktär. Men infall öppnar för idéer, inlemmanden, interrelationer.

Kingsize: dikt av det större formatet, som tar och har plats.

Kynism: av grekiskans kynikos, ’hundaktig’, av kyan, ’hund’. Cynikerns hundgestalt. Hunden som i ”Benet i trädgården” står och kräks och stör den lyriska extasen i barndomsträdgårdens epifani?

Medverkare (namngivna): Yoko Ono, Sonja Åkesson, Hwang Chin-I, Bataille, Rainer Maria Rilke, Anne Carson, Poul Reichardt, Eva/Nam Sook, Sansoucci, Ewald, ”Alice Mortensen” på Integrationsministeriet, Sylvia Plath, Wittgenstein, Kierkegaard, Kaj-Birket Smith, Emily Dickinson.

Mellanrum:

”Det som er mellems form, jeg mener
ikke midte. Mellem os. Mellem i sig selv.”

skriver Moestrup i ”At vågne i ske som en kniv”. Mellanrum: plats för relation. Där något förhåller sig till något annat. Där det trängs. Det är först i förhållande till den Andre som hennes kropp blir en kniv, krökt i förhållande till den Andre. Men mellanrummet är också platsen för möte. Det är där Moestrups texter kilas in.

”Uformelighed omslutter kroppen som en form”, skriver Moestrup. Jag tänker på Carl-Fredrik Reuterswärds mellanrumsskulptur, gjord av ytan mellan bokstäverna. Jag tänker på Rachel Whitereads skulptur House, en betongavgjutning av interiören i ett radhus. Jag tänker på Yoko Onos hål i vinden.

Jena Osman, i “Invention”: “The characters cannot exist due to the necessity of their autonomous presences. They depend on separation in order to function together and form an ethical completeness.”

Lyn Hejinian skriver i förordet till Osmans The Character att  karaktärernas åtskillnad formar en lokalisering som hon kallar interest, inter est, det är emellan.

I ”En bid af bananen” skriver Moestrup att ”det er naivt, ja, kynisk, att tro sig selv fri.” Mellanrummet som avstånd, ingenmansland. För Moestrup finns det inte någon sådan tom yta. Människor hänger ihop: i pronomen, i håret, i de gemensamma detaljerna, och har ytterst en och samma yta att husera på.

Meningen: Vad är meningen?
Jena Osman, i The Character: “Why do you write in sentences? Is it necessary for speech, for capturing a space?”
Ron Silliman, i “®”: “The impulse of the sentence is to extend, never to close off.”
Gertrude Stein i How to write: “Sentences are made wonderfully one at a time.”

Moestrup, Mette: född 1969. Författare till Tatoveringer, Golden Delicious och Kingsize.

Nu skriver jag in den här raden i texten.

Och: samordnande konjunktion. Signifikativt för mötet, samtidigheten, att låta något ta plats bredvid något annat, det dubbla erkännandet.
Samordningen är avgörande för dikten ”Efter at have drömt om manna og napalm”, samordningen efterlyses
i dikterna om landsbyn: ”og hvad betyder det” , ”og så er jag en sammenhäng”. Samordningen driver texten framåt i ”Kärlighed og matematik” genom kopplingen mellan engelskans love och danskan love, lag. Överensstämmelsen finns där, uppenbarligen, men hur får man det att gå ihop? En bisarr, tvåstämmig ekvation följer på frågan. Moestrup följer upp sjuk politik med sjuk logik och fortsätter där Jena Osman i The Character inlett med ett processande av engelskans dubbla betydelser i orden sentence och character.

Hur hänger den danska landsbyn samman med Nuuk och Nairobi? I henne. I människan, som varit där. I dikten.

(Den wittgensteinska frågan om att ha varit eller inte varit i Uganda. Tanke om en morfologisk markör, ett grammatiskt tillägg som visar att man har varit någonstans varom man talar. Ett prefix, en ändelse. Men vad räknas som att ha varit någonstans? Att ha bott där? Passerat igenom? Ätit på inhemsk hamburgerrestaurang? Kanske hellre då en negativ formulering: Staden ”x-där-jag-ännu-ej-satt-fot”.)

Se s n e d s t r e c k

Performativitet: De sista raderna i “Til rotterne/roser” lämnas hängande i luften utan interpunktion. Dikten är daterad ”kl. 03.03” och slutar alltså i insomningsögonblicket! Diktaren i Kingsize är mänsklig i sina tillkortakommanden: somnar ifrån sin dikt, säger (skriver) i samma svit till sig själv att sluta tänka (skriva) om råttor, men råttorna återvänder och tecknar en absurt komisk tankekedja, där det man inte vill tänka kring tränger sig på, som om hjärnan febrilt försökte förankra, meningsmätta fenomenet eller om det handlar om en granskning för att kunna avfärda fenomenet som harmlöst.

”Til rotterne/roser” skildrar diktsvitens tillblivelse i tid. De tre dikterna, med tidsangivelser 01.01, 02.02 respektive 03.03, stakar ut en en kväll framför teven. Dikten har flyttats in från arbetsrum till kök, till sovrum, den har flyttats ut i teverummet. Inte ett eget rum, således, isolerat, enstämmigt, subjektivt. En maskrosdikt som pressas in i befintliga rum, i det offentliga rummet, som pressas in i kön, i snö.
Tidsaspekten leker med realismen (under läsningen återupprepas nutiden), men talar också om tid som förutsättning för verbet, för att möjliggöra handling, för att kunna bli till.

Lyn Hejinian, apropå performativiteten hos Jena Osman:

“In and through its performances, the character in each of its forms is always in a state of invention and a condition of becoming. It is always, therefore, acting in a state of temporality; time is its circumstance. Without time, the character couldn’t act, couldn’t react, couldn’t perform – or to put it another way, time is that through which character forms. And because of this, as it takes place, it takes on features, of itself and of its world.”

Presens som Kingsizes tempus: det som anförs i det nuvarande ögonblicket. Dikt i direktsändning. Process betonas framför resultat: dikterna ter sig oavslutade, öppna.

Moestrup arbetar med iscensättande av performativa grammatiska och retoriska egenheter: ”Den ligger lige her, som sagt, den ligger lige der”, retas texten och vidare, om grapefruktsklyftan: ”Jag taler med dig, som jeg taler om, i munden.” Författaren tar en tugga och skriver en rad till på dikten.

Kingsize är också ett gestaltande av performativitet i den butlerska meningen; iscensättandet av det kvinnliga, genom regissörer i det offentliga rummet eller i teve, kontrasteras mot skildringen av de två älskande som sjökor. Texterna bejakar och brottas med det kvinnliga som ideal och som realitet, här finns det unga kvinnliga, det blåögt kvinnliga, det sexuellt kvinnliga och det andra som också är kvinnligt: det som är Lilith, det som är upplevelsen av att vara en kropp som ska kläs av - den kropp som också rymmer ett nytt slags huvudsmärtor.

”Primitivt, privat: fragmenter frit efter adglerneq”: dikt i Kingsize. Metod: détournement.
Grundmaterial: Adglerneq, en grönländsk samling levnadsregler och tabun. Moestrup har gjort ett urval av fragment som hon sedan gått till mötes utifrån en subjektiv horisont. Oftast bäddas citaten in i meningarna; ”Det föles piget, gotisk att stikke sig i fingeren”, ”Olie, mälk, import, eksport; det handler også om at handle med dem.” Den amputerade texten får nya armar, huvuden, Mette Moestrup fyller i och skriver ut dem till prydligt hela meningar genom att para ihop fragmenten med privata dito.

Texten verkar inte som ett dokument över levnadsregler eller som en livsresumé, texten skildrar levnad, tillvaro, i form av
demonstrativa utpekande; ”Börns töj.”; återblickar; ”Jeg drömte, purung, om at få et andet kön.”; reflektioner;
”Hvorfor skulle gamle jomfruer snurre rundt, når de skal dö?”; vardagshändelser; ”Du/steger nogle ködstumper brune, det er lam.” eller blixtbelysta gestalter: ”Minde om den lille man fra Liechtenstein, som nös og nös på Café Mefisto i Århus.”

Ett sätt att skildra det egna livet, livsvillkoren, minnesfragmenten, åsikterna, via den struktur som de utvalda fragmenten utgör. Fragmenten som en grammatik att förhålla sig till, utifrån vilken hon har att kommentera sin historia. Nej, inte historia - tillstånd.

En öm lek med den identifikatoriska läsningen.

Ett självbiografiskt prisma. Ett tankespektra. Ett kubistiskt självporträtt? Tänker på Lyn Hejinians självbiografi Mitt Liv och den starka och förbryllande effekt som kommer av upplösta syllogismer. Linjen är knäckt, orsak och verkan ogiltigförklaras, hierarkin planas ut.

Barnen återkommer, sonen. Mannen återkommer, frukten, kroppen återkommer.

”Primitivt, privat” ter sig lite som en exemplifierande ordbok över konstruktioner och fraser, där de kursiverade uttrycken sätts i rörelse och i dubbel bemärkelse ges en mening. Även den här dikten är ett iscensatt möte, men här står de mötande så tätt att de inte hade gått att urskilja om inte fragmenten hade kursiverats. Är det verkligen ett möte? Texten ligger logiskt ordnad, grammatiskt riktig och följsam på papperet. Kombinationerna är ställvis udda, men överlag är friktionen liten. De två ordområdena har fogats samman till ett. 

Röd: Den första färgen. Kärlekens färg, blodets och det förbjudnas: varningslampan, stoppljuset, red light district.

Snedstreck: Ses i titlar som ”Blackout/Orkidéer”,  
”Ormerede/Blåklokker”, ”Til rotterne/roser” och ”Sant/Falskt”.  
”/” i betydelsen ”alternativt”. Utläses ”eller”. Korresponderar i diktsamlingen med och. Det oförenliga alternativet? Eller en signal om utbytbarhet, variation? Antingen eller, men inte både och. / är en parallellitet som inte går att fläta samman.

Tve-: Det tvekönade, tvehövdade. Den kluvna tungan.
Inte en tvekan. Men tvivel.
Diktarjaget och det biologiska jaget.
Diktaren kontra modern, den unga kvinnan kontra lärarinnan kontra älskarinnan. Dikternas inneboende splittring och energi. Den del som vill dikta fint och den som vill diskutera dagspolitisk agenda. Den del som försöker minnas en koreansk dikt, och den del som tampas med barnets sjukdom.
Den jylländska byn och det afrikanska landet.

Identiteten? Också det att vara den som tvivlar på den.

Tvivlet bekräftas. Motstridiga rösters sätt att munhuggas om dikten och diktens fortsättning. Moestrup gör två versioner av en dikt (”Landsby revisited”), hon låter en dikt komma av sig, hon skriver dikt som inte kommer på vad det är den vill säga (Ormerede/Blåklokker), hon somnar ifrån dikten, hon skriver en dikt om den berusade diktaren som tappar greppet och bryter ut i ett alter egos pinsamma svada, hon skildrar de strypta gestalterna i
Drama queen I och II, vilka bjuds in till ett inrepeterat klapp-och-tjo-forum, och hon skriver den fina sekvensen när Lilith anar att det inte är något fel på den tekniska utrustningen, utan på Adam, som mimar utan att ha någonting att säga. 

I Åsa Maria Krafts diktsamling Bevis finns en annan man, den f.d. brittiske vapenexperten i Irak, David Kelly, som får problem med att göra sin röst hörd under förhöret i ”Rosa Damascena II En teatral dikt”:

DAVID KELLY:

En del, en del en helhet. Och att jag talat
om en helhet, den del jag inte sammanställt
en helhet sammanställd av del och del och en hel del
‘Dr Kelly, could you speak up, please. The problem
is these microphones do not amplify the noise.’

Vit: Den tredje färgen. Snö. Jasmin.

Omtalt tittel

Mette Moestrup

Kingsize

190,-

Utsolgt

Andre omtalte titler

Golden Delicious

Utsolgt

Golden Delicious

110,-