Alla små kom tillsammans!
Intervju med Carl-Michael Edenborg om Textmässans uppkomst
Det har regnat oavbrutet i tre dygn i sträck när jag åker för att träffa Carl-Michael Edenborg på Café Edenborg den 14 juni. De yttre förutsättningarna för att företa sig något som helst kunde inte vara mindre inbjudande. Hela staden tycks tömd på folk; i tunnelbanevagnen sitter bara jag och en mumlande ensling med en påse apelsiner.
När jag kliver in på Café Edenborg i Gamla Stan ser det ut som det är hit hela Stockholm tagit tillflykt. Här är så mycket sorl att vi flyttar vår intervju till källaren, tillika Vertigos förlagslokal. Och förläggare, forskare, författare och caféägare Edenborg är som vanligt: elegant och tydlig. Vare sig han nu är trött eller pigg, glad eller ledsen, om det är sol ute eller ösregn. De två isblå ögonen lyssnar uppmärksamt – och hjälpsamt:
– Du vill ha historik kring Textmässan? Om du vill kan jag kan bara hålla låda i ämnet några timmar, så får du allt du behöver. Bara avbryt mig om du vill inflika något.
Min medhavda lånade inspelningsapparatur tar upp Edenborgs version av historien om hur den nya oberoende litteraturvärlden växte fram i början av 1990-talet.
IT-revolutionen var den teknologiska förutsättningen, förklarar han. Med datorerna halverades kostnaden för bokproduktion. Plötsligt hade förlagen inga sättningskostnader. Sätteriet gick att utföra ensam hemma framför dataskärmen, gratis, och så bara skicka filer till tryckeriet, eller själv skriva ut.
– Det tog ett tag innan folk upptäckte de nya möjligheterna. Surrealistgruppen, där jag var med, hade dator ganska tidigt. På 80-talet satt vi med Composer, en sätterimaskin, knappade in allt och skrev ut. Men redan i början av 90-talet hade vi en Mac-dator. Den andra stora förändringen kom med Internet, som bröt igenom 1994-95. Även distributionen blev plötsligt väldigt enkel. Tidigare användes postorder, med utskick, men det kostade en massa porto, och dessutom skulle du få tag i alla människor. Plötsligt fanns Internet; du kunde göra mejlinglistor istället.
Edenborgs förlagsverksamhet har rötter såväl i en gammal verklighet som en ny. Vertigos första utgivning, Guillaume Apollinaires pornografiska roman De elva tusen spöna eller En hospodars älskog (Les onze mille verges ou les amours d’un hospidar, skriven 1907), trycktes på den svenska Surrealistgruppens egen tryckpress (av medlemmarna kallad ”Nunnan”). Edenborg cyklade sedan själv runt och sålde den till bokhandlare i Stockholm.
Där fanns några föregångare i Sverige; små förlag som visade att man kunde utmana i branschen, som Bakhåll och ellerströms från och med 80-talet, och Bo Cavefors Bokförlag på 60- och 70-talen. Men av dessa var det bara Bakhåll som, liksom Vertigo, startade utan kapital. Verksamheten byggdes upp bok för bok (för Vertigos del började det med en bok om året; för att häromåret var uppe i tolv).
Edenborg förklarar hur Bakhåll var kopplade till punkrörelsen; även Jonas Ellerström hade sina rötter där, och Edenborg menar att den teknologiska förändringen inom musikproduktion på 70-talet fick motsvarande betydelse, med uppkomsten av kassettbandet och den 4-kanaliga ”portastudion”. Edenborg själv gjorde industrimusikfanzine som ung och drev ett litet ”bolag” med kassetter, från uppväxtorten Linköping i Östergötland. Direkta motsvarigheter finns ju också i förlagsbranschen:
– På 70-talet fanns stencilförlag: Med kopieringsmaskinen uppstod ett embryo till vad som skulle hända på 90-talet. Men stenciler är ju inte så snygga, och stencilerade och uppkopierade fanzines kunde aldrig nå ut till bokbranschen. 1993-94-95 kunde man faktiskt ge sig in där, och börja få recensioner och sådant.
Inget Internet fanns ännu, projekten drevs via postorder, och småförlagen fick kämpa för att få in sina saker i bokhandeln, utanför de stora kedjorna.
Den nya vågen av svenska småförlag startade med Vertigo; som också var ett av allra första svenska förlagen med egen hemsida på nätet. Snart därefter bildades i Stockholm även förlag som Lejd och Ink.
Men fortfarande fanns inga internetbokhandlare. Istället fick man samla mejladresser och göra utskick för att försöka få folk intresserade. Edenborg betonar hur viktigt det spontana samarbetet mellan de små var, och är:
– Vertigo och några andra förlag gick ihop och köpte en annons till säsongskatalogen Svensk Bokhandel, för att det var så dyrt. Jag och Lejd hyrde också en liten monter tillsammans på bokmässan för första gången 1996. Det var ju av nödtvång, men det där enkla samarbetet var ett embryo till Textmässan. Någon gång gjorde ellerström, Pequod, Vertigo och kanske något ytterligare förlag, ett gemensamt utskick, då vi lade ihop allas adressregister. Vi bekostade det tillsammans, tog upp beställningar tillsammans, skickade ut. Man hjälpte varann. Jonas Ellerström var min mentor, han visade mig hur man gjorde böcker, visade hur man sökte litteraturstöd o s v. Jag i min tur var mentor för Ink, för Pocky, och är så fortfarande nuförtiden, när små förlag startar: Sphinx och andra hör av sig till mig, och jag berättar lite hur man kan göra. Bland de här småförlagen har det aldrig varit konkurrens, utan samarbete i första hand, vilket har hjälpt.
Gemensamt för alla nämnda förlag är att de givit ut böcker som inte skulle ha kommit till någon annanstans. Edenborg betonar värdet i att ha en tydlig profil och karaktär, en nisch.
– Rent personligt så gick jag in i ”kulturvärlden”, orienterade mig mot kultursidor, kulturelit, etablissemang, med en klart fientlig inställning. Med känslan av att vara en annan sorts person, med en helt annan smak, än den som där premierades, och som där hjälpte upp folks karriärer.
Så har också Vertigo profilerat sig med en tämligen klart artikulerad estetik, med en dragning till fantastik och erotik. Men andra förlag, under den tidiga eran på 90-talet, profilerade sig annorlunda. Ink t ex var ett författardrivet förlag, av (nuvarande kulturchefen på Expressen) Björn Wiman, Niklas Darke och Aase Berg. Förlaget startades delvis för att ge ut Darkes första roman, som refuserats av andra förlag, och följdes upp med Paul Soares roman Det finns inga hajar i Tisaren.
I samma veva startade Edenborg tillsammans med författarna Gabriella Håkansson, Pelle Andersson (numer Aftonbladet och Ordfront) och Alexander Skantze, det alternativa författarförbundet FAN, samt mejlinglistan Txt:
– FAN skulle vara yngre och tuffare och roligare, och mer anpassat till en ny tid. Författarförbundet i Sverige lever ju i symbios med Bonniers, ungefär som LO [Landsorganisationen; centralorganisationen för svenska arbetarrörelsens fackförbund] lever i symbios med Wallenbergarna. Tanken var att FAN skulle vara fräschare och radikalare.
Omkring 1997-98 startade Edenborg även mejlinglistan Txt, för att komma ifrån fixeringen vid böcker, och visa på att litteratur först och främst handlade om text. Måhända en direkt effekt, eller erfarenhet, av Internet: Publicering behövde inte vara en bok, det kunde vara en på olika sätt flytande text. Kring listan Txt samlades ett femtiotal människor som på olika sätt sysslade med författande, förläggande. Det var inte helt friktionsfritt:
– Då var Internet så nytt, folk blev rasande hela tiden, det var svårt att hantera exempelvis ironier på nätet. Det är det ju fortfarande, och det uppstår en massa missförstånd. Men Txt var en samlingspunkt. Där fanns också hela tiden en gemensam uppfattning, om att vi var unga, radikala, kritiska mot etablissemanget, som vi uppfattade som tråkigt. Vi var kritiska mot en orörlig litteraturvärld, där väldigt mycket handlade om prestige, och där det var viktigt med saker som ”kulturellt kapital”, där litteratur egentligen inte var det viktiga, utan att man skulle skapa sig ett namn och liknande.
– Något som hände samtidigt, mot slutet av 90-talet, var att de två stora svenska förlagskedjorna, Bonnierförlagen och Norstedts, fick sämre ekonomi. Båda genomförde utrensningar i sina författarstall, vilket Edenborg kallar ”det stora brottet mot den gamla patriarkala förlagstraditionen”.
– Den gamla stilens förläggande innebar att om du tog in en författare, så betydde det mer eller mindre att du lovade att fortsätta ge ut den författaren, resten av dennes liv. Plötsligt gällde inte det längre.
Framför allt från Norstedts fick många författare sparken, för vilket förläggaren Svante Weyler fick stå ansvarig. I samma veva bildades Piratförlaget – då en rad bästsäljande författare hoppade av sina förlag för att vara med och starta ett eget – vilket chockerade storförlagen. Som FAN:s första offentliga event, ordnades en debatt på Bokmässan i Göteborg:
– Piratförlaget startade med ett tydligt argument. Storsäljarförfattaren Jan Guillou sade något i stil med att ”jag tycker det är okej att en del av intäkterna från mina böcker går till att ge ut ny och experimentell litteratur. Men om förlaget inte tänker göra det längre, då tänker inte heller jag fortsätta arbeta med förlaget.” Det var helt och hållet riktat mot Norstedts och Svante Weyler, som något av de här åren inte gav ut en enda debutant. Måhända var det ett svepskäl, men det sades vara anledningen till att Piratförlaget bildades. Så på den stora Bokmässan samma år försökte vi ordna en stor debatt, där Svante Weyler skulle få möta en av grundarna till Piratförlaget, journalisten Sigge Sigfridsson. Men Weyler drog sig ur i sista sekunden. Vi hade delat ut reklamlappar där det stod ”Svante vs Sigge”, som inför en boxningsmatch. Då blev Svante Weyler sur och vägrade komma. Mässan hade låtit oss använda en av sina största salar, som var full till bristningsgränsen. Istället fick nu Sigge Sigfridsson, Björn Wiman och jag själv, sitta på scenen och prata om småförlag, stora förlag och litterärt ansvar.
Mitt i allt detta uppstod också idén till den av Vertigo arrangerade årliga Textmässan i Stockholm. Edenborg med vänner prelimärbokade en lokal redan 1999-2000: Vasavarvet, Mässhandlarna, på Djurgården. Det är stora lokaler. Edenborg ville göra nåt i stil med Smart Show, vilket var de mindre svenska konstgalleristerna som gick ihop och profilerade sig som konkurrent till den stora Konstmässan i Sollentuna. Men det hela lät sig inte göras ekonomiskt. Å andra sidan söktes heller inga ekonomiska bidrag. Fortfarande är det så att utställarna på Textmässan finansierar evenemanget själva.
Vintern 2001 föreslog Richard Herold (numer på förlaget Atlas i Stockholm), som precis startat förlaget Pocky, att genomföra projektet men i mindre skala. Och samma vår hyrde Edenborg, Herold och Gabriella Håkansson restaurangen Kvarnen på Söder i Stockholm. De fick bara vara där i fyra timmar, mellan klockan 12 och 16, en lördag. Men det hindrade inte ett synnerligen ambitiöst program; med ett separat rum för uppläsningar och ett för stora seminarier. Ungefär 25 förlag ställde ut. Samma form har följts sedan dess, men arrangerat av bara Edenborg och Vertigo.
– 2007 hade mässan 100 utställare. Det motsvarar också hur den här småförlagsvärlden har exploderat i Sverige. Då inser man att väldigt mycket böcker idag kommer ut på andra förlag än hos ”Familjen” eller Norstedtsförlagen.
Med Internetbokhandeln har också försäljningen gått lättare. När det gäller den vanliga bokhandeln, och de vanliga kedjorna, är det fortsatt svårt, menar Edenborg.
– Bokhandeln har alltid varit ett helvete för småförlag. Och nu är det värre än någonsin. Den svenska Akademibokhandelkedjans butiker får inte ens köpa in böcker längre, allt köps in centralt. Internetbokhandeln däremot är demokratisk, på en sajt som Adlibris får alla böcker lika stor plats. Med Internet är det läsarnas intressen som avgör vilka böcker som säljer; det är inte urvalet som exponeras på nyhetsbordet i bokhandeln, medan andra förlags böcker trycks in i någon hylla längst bak, om de alls köps in. Det finns förstås undantag, några fristående butiker finns kvar, i Stockholm finns t ex Hedengrens Bokhandel vid Stureplan.
Vad svenska småförlag framför allt profilerat sig med är översättningar och introduktioner. Mestadels av klassiker. Det kostar att göra bra översättningar, skriva bra efterord, både tid och pengar, men på småförlagen är det i regel kompetenta, idealistiska eldsjälar som gör jobbet billigt. På senare år har vi därför fått en ganska enastående sådan utgivning. Klassikerutgivningen får också ett medialt bemötande som kan mäta sig med de stora förlagens. Men när det gäller nyskriven svensk litteratur så har småförlagen svårare att konkurrera, menar Edenborg:
– Jag tycker det ska gå att som ny svensk författare ges ut på ett litet förlag och ändå kunna räkna med att få samma bemötande, att medier och återförsäljare borde kunna se bokens kvalitet som oberoende av vad det står för förlagsetikett på omslaget. Men utvecklingen har inte kommit dithän. Man blir annorlunda bemött och får mindre uppmärksamhet, och det i sin tur gör att folk som skriver och vill bli författare helst också vill komma ut på Bonniers. För då vet de att de kan få stora artiklar, bli intervjuade i Dagens Nyheter och kanske vara med i tv.
När storförlagshegemonin kommer på tal skärper Edenborg tonen. Om de grupperingar han själv tillhörde på 90-talet var kritiska mot maktkoncentrationen i litteraturvärlden, det faktum att Bonniers ägde både den största dagstidningen Dagens Nyheter och alla Bonnierförlagen, så borde dagens situation framstå som ”grotesk”, tycker han:
– Om Bonniers på den tiden hade betett sig såsom de gör idag, så hade det blivit ramaskri, och de hade garanterat fått ett allmänt dåligt rykte. Men branschen har långsamt vant sig, och på Bonniers verkar all gammal förlagsetik gradvis lösts upp. Det är ingen på någon ytterst ansvarig position inom det förlaget som ens vill stå för något kulturellt ansvar längre. Och nu verkar ju också allmänheten tycka att det är okej att ett förlag driver bokhandel på vår största dagstidnings websida, att samma förlag köper ensamrätt på butikskedjor, som sedan bara får sälja deras böcker och inga andras, att samma företag samtidigt äger både distributionen, återförsäljarna, tidningarna, tv-kanalerna och bokförlagen, att de har bokklubbar i sina tv-kanaler, med sina egna böcker. För bara tio år sedan hade de en mer gammaldags syn på sig själva, och något som kan kallas heder. Men det har de inte längre. Det är väl dels av ekonomiskt nödtvång, dels av girighet. Bonniers är det här etthundrafemtioåriga förlaget, som gett ut Strindberg, det är en prestige man inte kan ta ifrån dem. Men att de beter sig så ohederligt, sköter sig så illa som de gör, och ändå har kvar den här hegemonin, det är väldigt irriterande. Den lilla mark de förlorade i slutet av nittiotalet, den har de tagit tillbaka nu. Och om du frågar elever på Biskops Arnös skrivarlinje var de vill ge ut sin bok i framtiden, så kommer alla att svara Bonniers. Så de unga författarna har ingen heder de heller, men jag kan inte klandra dem. Och om ett litet förlag skulle lyckas få fram en ny författare, så kan man räkna med att Bonniers kommer med sin stora plånbok, för att stjäla, den dagen de märker att det finns en ekonomisk potential i författarskapet.
Edenborg nämner som exempel det utomordentliga lilla förlaget Tranan, till stor del koncentrerade på utomeuropeisk litteratur, som för den svenska publiken introducerade den brasilianske författaren Roberto Bolaño, och som översatt och givit ut flera av hans böcker under cirka tio års tid. Nu har Bolaños sista roman 2666 gjort säljsuccé i USA, och Bonniers går sonika in och köper upp de svenska rättigheterna, utan att först fråga Tranan.
– Själv har jag ju haft tanken att ge ut Cormac McCarthys Blood Meridian, ett av hans tidiga arbeten, som är mycket bättre än de böcker Bonniers valt att ge ut. Men då ringde jag förstås och kollade: Har ni planer på att ge ut hans äldre arbeten? Nej, det hade de inte. Och hur skulle det vara om jag gjorde det? Det fick jag ett okej för, att det kunde jag göra om jag vill. Det är så vi andra gör, och så ser kutymen ut även utomlands, och det vet Bonniers givetvis om. Nu går de in och bara skördar vinsten av ett författarskap på vilket Tranan lagt ner ett decennium av enträget arbete, och utan att ge någon ersättning för nedlagt marknadsföringsarbete.
I takt med att det blivit lättare att ge ut böcker i Sverige, så har de mäktiga, menar Edenborg, de som äger mycket och halva media-Sverige och mer, försökt centrera och monopolisera så stor del av marknaden de bara kan.
– När Bonniers sluter kontrakt med olika butikskedjor om att de bara får sälja böcker från Bonnierförlagen, så är det strategier som är omöjliga att sätta emot. Vi småförlag får istället använda oss av det vi är bra på: ge ut intressanta böcker, och använda sociala medier som är helt gratis. Du kan i och för sig betala folk för att skriva bloggar. Men i regel handlar det bara om att skriva bra, och roligt, och hålla igång, vara närvarande. Där handlar det inte om vem som har störst plånbok, utan om vem som har roligast idéer, och om vem som är smartast.
När en stor del av kvalitetsutgivningen flyttas över från större till mindre förlag, vulgariseras också litteraturbevakningen, menar Edenborg. Men i längden innebär det inte enbart nackdelar:
– Det skrivs kanske inte så värst mycket mindre litteraturkritik i dagspress nu än tidigare, men andelen böcker som recenseras blir naturligtvis mycket mindre relaterat till hur många fler titlar som ges ut. Och måste redaktionen välja mellan en usel bok av en medialt känd författare och en briljant bok av en okänd, kommer de att skriva om den usla boken. Litteraturintresset som sådant är på väg att bli en subkultur, eftersom bokmarknaden helt polariseras mellan å ena sidan populärlitteratur, och å andra sidan böcker som riktas till litteraturintresserade människor. Jag tror inte det behöver vara något dåligt. Om litteraturälskarna stärks som grupp kommer det ställas högre krav på förlag, översättare och författare. Det kommer att öka pressen på kvaliteten. Snart kanske vi till och med kan få se kvalificerade litteraturtidskrifter igen!
Men än så länge har jättarna, menar Edenborg, ett klart övertag även när det gäller att sälja mer avancerad text:
– Om Bonniers insäljare kommer med motkrav till bokhandlare, som t ex att "vill ni köpa Dan Browns Da Vinci-koden, så måste ni också ta dessa tio titlar" så har de också mycket större möjlighet att ge spridning åt mer avancerad litteratur. Medan ett litet 8-titlarsförlag bara kan säga "Snälla, kan ni inte ta in den här konstiga boken?" Men där ligger ansvaret hos det lilla förlaget. Och i fråga om opinionsbildningen kring detta kan sägas, att mångfaldigandet av mindre bokförlag gradvis upplöser centrum. Det är samma tendens som inom nyhetsrapporteringen: twitter, bloggar, youtube, med dess plurala, ofta felaktiga, men väldigt aktuella nyhetsflöde tar över allt mer av intresset och initiativet. På det sättet atomiseras opinionsbildningen på gott och ont. Men där finns också småförlagens chans.
Det är och har varit en kamp som svänger fram och tillbaka. Men att det borde vara möjligt att profilera sig även med nya inhemska författare, tycker Edenborg att Vertigo bevisar:
– Vertigo säljer faktiskt en del böcker, upplagorna är okej, jag tror inte att jag säljer så mycket färre böcker än Bonniers av en viss titel, om de skulle ge ut samma titel. Och det har delvis åstadkommits genom att jag konsekvent vägrat vara fisförnäm, jag har alltid tänkt att omslagen ska ha ett direkt tilltal, sticka ut och synas. Vertigo är finkultur och fulkultur, som plockar bort medelkulturen, ofta blandat finkultur och fulkultur, men allt som är däremellan, mellankulturen, mainstream, det är inte med. Så förlaget står väldigt grensle över en avgrund, med ena foten i en subversiv punkkultur, och med andra i vad man kan kalla en klassisk kultur.
Just autenticiteten i allt Vertigo gjort har fascinerat och dragit till sig likar. Och visst kan man förklara ett evenemang som Textmässan mediehistoriskt, men Carl-Michael Edenborg personligen kvarstår i sig som ett fenomen. En människa som så i grunden upplever sig som asocial, har varit det sociala navet i den här utvecklingen. Litteraturen och konsten fungerar kompensatoriskt: Hur hårda de yttre förutsättningarna än ser ut, hur sjuk man än blir av dem, hur ensligt man än står inför dem, finns möjligheten att förvandla den negativa erfarenheten till något skönt. Vertigo visar det, Textmässan visar det, Tekstallianse visar det. Än så länge går det att bjuda motstånd. Metoden kan sammanfattas med John Lennon: Kom tillsammans!
Edenborg kallar Textmässan en ”antikraft”, som påminner om rörelsen för global rättvisa, mot det globala kapitalet; på samma sätt organiserar sig de oberoende förlagen, tidskrifterna, författarnätverken, och drivs istället av samarbetslust, gemensamma idéer, gemensam kompromisslöshet. Textmässan har fått flera avknoppningar i Sverige: I Malmö heter den Smått förlagt, i Göteborg heter den Textival, i Umeå är det Litt-fest. Och i Oslo, Norge, finns Tekstallianse. Alla fyra hänvisar till Vertigos mässa som småförlagsmässornas moder.
Edenborg själv vill betona den estetisk-politiska praxisen kring mässan:
– Det som varit speciellt för Textmässan – för vissa tillfälliga, alternativa motsvarigheter har ju ändå tidigare funnits i Stockholm, ”Bokens dag” med bokbord exempelvis – är att förlagsjättarna är portade: De får inte vara med. Det där kan ju verka fånigt, för de skulle naturligtvis inte vilja vara med. Det är tillräckligt svårt att få med ett förlag som Ordfront, till att jobba en lördag, de gnäller direkt och säger saker i stil med att ”vi får inget ob-tillägg”, och ”vi säljer för lite på såna ställen” osv. Men poängen jag har haft från början, mitt valspråk, är: att skaffar man inga fiender så får man heller inga vänner. Och det som intresserat mig är att skapa konflikter. Egentligen bara genom att manifestera de motsättningar som redan finns, göra dem tydliga, artikulera dem, skärpa dem. Sverige är ett konfliktskyggt land som är korrupt. Bara för att det ser lite renare ut betyder det inte att det är mer moraliskt. Vi har haft en speciell sorts samförståndsanda som genomsyrat en stor del av offentligheten i Sverige, med en konflikträddhet. Sådant gynnar bara de mäktiga. Att visa upp en falsk konsensus gynnar bara dem som redan sitter med makten. Genom att försöka producera konfliktytor, som att ”ni får inte komma på den här mässan”, eller ”ni får inte annonsera i den här tidningen, därför att ni äger halva Sverige, och vi vill inte ha er med”, så skapar man också energi. Och gemenskap. Det är en viktig del av det hela. Sedan så kan ju det straffa sig, eller det gör det ju. Med jämna mellanrum blir det problem. Men det får man ta.
