Borderblur med bpNichol
I Toronto finns en gata med en dikt. Det är en liten undangömd bakgata i downtown, där fyra rader har gjutits in beläggningen – asfalten eller betongen – och som vissa dagar fylls av regn eller spolvatten som får orden att skifta och skimra av ljus, reflexer och bensinspill. Dikten består av åtta korta rader, och jag tror mig kunna minnas den i sin helhet utan att kolla upp saken: ”A / Lake / A / Lane / A / Line / A / Lone”. Gatan heter bpNichol Lane, och diktens avsändare hette bpNichol (1944–1988).
Min romantiskt anfrätta minnesbild är passande och missanpassad, både anspråkslöst talande och sentimentalt skorrande som ingång till bp (som man skriver) eller Barrie Phillip (som födelsebevis och pass förtecknade) Nichols författarskap. Bilden snuddar vid den humoristiskt färgade sammanflätning av intimitet och saklära, lyrism och artefaktisk konstruktion som präglar bpNichols poetiska arbeten. Även om hans texter utan tvivel skiljer sig från den teoretiskt täta och komplexifierande poesi som vännen och arbetspartnern Steve McCaffery skrev vid samma tid – liksom från andra utforskande poesiarbeten under sjuttiotalet, som brukar komma på tal i hans närhet, till exempel language poetry – så vore det alltför enkelt att identifiera honom som obotlig romantiker, som en nödtorftigt maskerad beatpoet. Visst finns en starkare utopism och tro på kontakt och beröring i hans texter – eller än hellre: i det gemensamma arbetet med poesi. Men den bär inte på några helgjutna drömmar om ett sant uttryck eller, för den delen, på några övertygelser om jaget, det lyriska subjektet, som poesins orubbliga ankringspunkt.
Tvärtom var bpNichol – och redan signaturen visar detta – en poet som konfronterade och transformerade subjektiviteten. Snarare än att bindas vid det individuella kom dikternas subjekt att flyta ut i bokstävernas och erfarenhetens labyrinter, kombineras i olika kollektiva konstellationer, som i Nichols arbete i den berömda ljudpoetiska gruppen Four Horsemen (vars övriga medlemmar var Rafael Barreto-Rivera, Paul Dutton och Steve McCaffery) eller inkluderas och förskjutas i det skiftande ”vi” som utgör ett tematiskt relä i den oavslutade långdikten The Martyrology, vilken påbörjades under sextiotalet och vid poetens död 1988 hade nått fram till bok nummer 6; postumt har ytterligare tre delar publicerats (bok 7–9). Att det självbiografiska liksom den egna signaturen utgör återkommande hållplatser i Nichols poesi innebär i detta fall inte någon motsägelse: dessa platser uppsöks för att undermineras.
Därmed också antytt att Nichol var den senmodernistiska kanadensiska litteraturens mest mångformiga och proteiskt skiftande figur. Den rörlighet och mix mellan genrer, uttrycksformer och medier som hans skrivande skulle uppvisa söker sin like. TV-program för barn, post-Joyceska kortromaner, lyrisk poesi, konkret poesi, skivor med ljudpoesi, tecknad poesi, digital poesi, noveller, en självbiografi över de egna inre organen, patafysiska manifest och poetologiska essäer är en lista som är långt ifrån uttömmande. Nichol själv beskrev sin skiftande praktik som ett slags ”borderblur”.
Mot denna bakgrund kan det inte ha varit något lätt jobb att sätta ihop en bok som The Alphabet Game. A bpNichol Reader. Men det är en briljant reader som Darren Wershler-Henry och Lori Emerson har åstadkommit. Inte bara lyckas man infoga så många fasetter av Nichols skrivande som kan rymmas mellan ett par pärmar – boken har en större variation än den förvisso utmärkta antologi, An H in the Heart, som George Bowering, Michael Ondaatje och Stan Dragland gav ut 1994 – det är dessutom uppenbart att arbetet har formats av lika delar lust och vetande, liksom av en medvetenhet om projektets gränser, som man öppet deklarerar för sina läsare. Till exempel har boken försetts inte bara med efterord, bibliografi och minibiografi, utan också med en handfull kommentarer till de typografiska val och avsteg man tvingats göra, vilket är viktigt då boksidans visuella utformning alltid var central för Nichol.
Särskilt gäller detta den svårtillgängliga – det vill säga diktsamlingar, chapbooks och broadsides som alla gavs ut på småförlag och inte går att få tag på längre – konkreta och visuella poesi som Nichol började komponera under sextiotalet och som först gav honom ett rykte i poesibranschen. Nichols konkretistiska arbeten med skrivmaskin och penna, där textens horisontella rörelser utmanas av vertikala kopplingar och oväntade rumsliga avledningar, skulle knyta an till den dåvarande minimalistiska konkreta poesins lekfulla och monomana bearbetningar av små teckengrupper. Samtidigt blottlade de en viss heterodoxi, genom att hela tiden pröva nya uttryck och modus. Så kunde till exempel seriteckningens former – vilka den inflytelsrike konkretpoeten Eugen Gomringer helst ville utesluta från detta fält – infiltrera det Nicholska skrivandet.
The Alphabet Game har man givit stort utrymme åt denna del av Nichols verk. Bokens första femtio sidor innehåller således ett flertal bidrag från serierna av bokstavstransformationer i ABC: the aleph beth book (1971) och Aleph Unit (1973), liksom det minimanifest ur den förra boken som ville göra poesin till en integrerad del av livet (”HAVING FREED THE POEM OF THE NECESSITY TO BE THE POEM IS NOW CONSTANTLY HAPPENING IN OUR LIVES …”) i en gest som känns igen från det förra seklets avantgardistiska poetik och politik. Här finns också ett ”Complete Works” från 1966 (en transkription av alla tecken på skrivmaskinens tangentbord, kompletterad med noten: ”any possible permutation of all listed elements”), en dikt från den beryktade antologin (boxen) med tidig kanadensisk konkretism, The Cosmic Chef: An Evening of Concrete (1970), liksom ett antal dikter ur Nichols första konkretpoetiska bok, Konfessions of an Elizabethan Fan Dancer (1967/1973), bland annat hans antologismycke, ”Blues” (se bild).
Fra Konfessions of An Elizabethan Fan Dancer,
Weed/Flower Press, 1973.
När man tar del av denna sida av Nichols produktion kan man med fördel kombinera sitt läsande med ett lyssnande av de inspelningar av poeten/ljudpoeten Nichol som under senare tid gjorts tillgängliga på nätet. När The Alphabet Game gavs ut följde med den ett löfte om en snar release av webbsidan och online-arkivet www.bpnichol.ca, vilket öppnades för en tid sedan. Utöver material som inte fick plats i boken finner man här en del artiklar om Nichol, bilder, liksom några ljudfiler (video är på gång). Men framför allt (och tills vidare) bör man uppsöka det stora material som Lori Emerson sammanställde till Pennsound (http://writing.upenn.edu/pennsound/x/Nichol.html) häromåret, med både live- och studioupptagningar, utgivna på kassett och LP-skiva, vilka under lång tid varit praktiskt taget omöjliga att få tag på. Nichols ljusa – ibland bräckliga, ibland intensivt aggressiva, ibland lågmält neutrala – röst löper på dessa inspelningar över ett register som går från sång till skrik till viskning, från melodiska slingor och skimrande melismer till klagande blues och stötiga rytmer till mantriska och maniska upprepningar och permutationer till avskalade, sordinerade serier av ord och ljud. Variationen är stark, och det är bitvis märkligt gripande att lyssna till. Hör till exempel den nollställda, men långsamt uppskruvande ”Not What the Siren Sang but What the Frag Ment” (1967) – den skrivna versionen ingår i The Alphabet Game – eller ”Love Poem for Gertrude Stein” (1971).
Det sonora är förstås ett betydande element i Nichols poesi överhuvudtaget. Och de visuella aspekterna är avgörande också bortom den tidiga konkreta poesin: lettristiska och hypergrafiska inslag i de så kallade ”probable systems”, som leker med matematiska formler och begrepp i poesin; serierutorna i de ”frames” som utforskade narrationens gränser och möjligheter; löpsedelsrubrikerna i en svit texter från New York eller de visuellt orienterade översättningarna i den fantastiska serien dikter med rubriken Translating Translating Apollinaire (TTA) utgiven 1979 (se bild).
Fra Translating Translating Apollinaire,
Membrane Press, Milwaukee, 1979.
Nichols kollaborationer (med TRG, Four Horsemen, Barbara Caruso med flera) är inte representerade i The Alphabet Game, men de frågor som han och McCaffery ställde kring narrativitet, procedurer och sekvensering av texter kommer alltså ändå fram i boken. Nichols närmande till berättandet och prosan präglades dels av Steins syntaktiska länkningar (där upprepningar och små variationer sätter språket i rörelse), dels av ett uppsluppet och parodierande förhållningssätt till vissa genrer som detektivhistorien och självbiografin. Ett slags narrativ grundforskning blir tydlig i poetiska sekvenser som Extreme Positions (1981) där verbens potential för att återge eller skapa handlingar testas (”running or sitting or / running while sitting or / running remembering sitting or / yes”); medan de mer genomförda berättelserna – alltifrån Two Novels (1969/1971) till ett sent verk som Selected Organs: Parts of an Autobiography (1988) – i hög grad materialiseras genom parasitära estetiska strategier. ”Andy” (ur Two Novels) utgörs av ett slags montage av approprierad (simulerad?) text från brev och pornografiska noveller medan ”The True Eventual Story of Billy the Kid” (1970) leker med westernberättelsen och biografigenren, både för att undergräva en viss patriarkal ideologi och maskulin heroism och för att problematisera naturaliserade föreställningar – kring kausalitet, temporalitet, med mera – om berättelsers sätt att organisera erfarenhet och historia.
Ytterligare en aspekt av Nichols prosaverk utgörs av de texter som tog formen av inre monologer, som till exempel den märkliga Journal han gav ut 1978, där textflödet strömmar ur ett i texten tydligt inskrivet subjekt, länkat till ett lika tydligt du, men som några år senare förvandlas till ett mer objektfokuserat, deskriptivt modus i prosaboken Still (1983) – samma år, för övrigt, som Nichol inleder sitt enda mer genomförda arbete med digital poesi, First Screening (1984), utfört i programmet BASIC på en Apple II. Ett verk som numera, genom ett hårt teknologiarkeologiskt arbete av Jim Andrews, Marko Niemi och andra gjorts tillgängligt på nytt (http://www.vispo.com/bp/index.htm).
På samma sätt kan dessa inre monologer återföras på den mer lyriskt präglade delen av författarskapet, framför allt som den utformas i vissa delar av The Martyrology; en dikt som är intimt invecklad i Nichols eget liv och skrivande, i hans tid, plats, arbete, kärlek och vänskap – ”the sound of roy’s typewriter / the image of your face / this sense of place which is canada” – som det heter i en positionsangivelse i bok 3 – men som samtidigt står öppen åt flera håll, både vad gäller skrivsätt, iakttagelse och självframställning. Och detta gäller, som redan har påpekats, för Nichols verkamhet i stort, inbegripet relationen till potentiella läsare: ”I place myself there, with them, whoever they are, wherever they are, who seek to reach themselves and the other thru the poem by as many exits and entrances as are possible”, som han skrev i ett ”Statement” 1966.
Denna öppenhet måste sammanbindas med en grundläggande erfarenhet när man läser Nichols texter. En erfarenhet som säkert förstärks av minnesbilder och vittnesmål om författaren publicerade av vänner och bekanta, men som även går att koppla till hans sätt att skriva, till hans val av publikationsformer (han gav ut sina arbeten på en otalig mängd småförlag och småtidskrifter), till hans hållning i stort: Nichols poesi är en poesi präglad av generositet. Det är inte lätt att skriva något sådant. Det löper självfallet risken att misstolkas som evangelium för den redan frälste, och den misstänksamme läsaren (också i mig) måste kanske backa inför en sådan beskrivning. Den enda boten är (förstås) att läsa. För rörligheten, nyfikenheten och den patafysiska komedin i Nichols texter får de flesta fördomar och förutfattade meningar att erodera.
Tidligere publisert i Vagant
