Dette är inte en bok
Jag kom i kontakt med Marcel Bénabous arbeten i Oulipo-antologin Atlas de littérature potentielle (1981), en så rik, ja rentav överrik bok, full av metoder och exempel på ouliposka strategier, att den även idag, när jag återvänder till den, gör mig så ivrig att sätta igång att skriva att jag knappast ger mig tid att läsa den. En bok, om jag får uttrycka mig så, inte gjord för andra att läsa utan för andra att skriva, eller borde jag säga skriva om, eller skriva av.
Marcel Bénabou är en central gestalt i oulipo-rörelsen och är nu dess "ständige provisoriske sekreterare". Han har utvecklat ett flertal metoder för skrivande, ofta med koppling till de allra minsta och kortaste text-entiteterna; två har varit av största betydelse för mig, dels hans scheman för att utarbeta aforismer, dels hans så kallade "perverbes" eller "locutions introuvable", ett sätt att kombinera den första hälften av en strof med den andra hälften av en annan. Bénabous exempel är oftast hämtade från den mest klassiska av franska versformer: alexandrinen.
Vers, rim, prosodi, metrik, kan i själva verket jämföras med den ouliposka begränsningen (constraint) – den självpålagda regeln för textutvinnandet, som är oulipos signum – och det är ingen slump att några av de främsta gestalterna i rörelsen är experter på klassiska versmått, bästa exemplet är antagligen Jacques Roubaud.
Så har nu ett första arbete av Marcel Bénabou sett dagens ljus i svensk översättning, Varför jag inte skrivit någon av mina böcker, en bok som ursprungligen publicerades 1986 och finns översatt både till tyska och engelska.
Jag vill understryka att det är mycket svårt att kommentera och diskutera en bok som nästan inte är någonting annat än en kommentar till och en diskussion om sig själv. Titeln Varför jag inte skrivit någon av mina böcker är naturligtvis en paradox, en förlängning av det magrittska "Detta är inte en bok". Och från titeln, via den första raden till den avslutande är den självreflekterande; ja, i själva verket utgör den – bokstavligt talat – reflexionen av och reflektionen över sig själv. De första raderna är, bara för att ta ett exempel: "De första raderna i en bok är de viktigaste. Man kan inte ägna dem tillräckligt stor omsorg. Kritiker och professionella läsare erkänner skamlöst att de bedömer ett verk efter de tre första meningarna: om dessa misshagar dem slutar de att läsa där och tar lättade upp nästa bok. Det är denna farliga udde ni just har passerat, läsare."
Vi skulle kunna säga två saker – och det första är i enlighet med Warren Motte, i sitt förord till den engelska utgåvan – att detta är en bok om de saker som Marcel Bénabou inte har tänkt skriva om i sin bok. Han upprättar till och med en lista över saker han inte ska göra:
"– lovsjunga det muntliga i motsats till det skrivna;
– förtala språket, diskreditera orden, begråta det-omöjliga-i-någon-som-helst-sann-slags-kommunikation;
– ta betäckning i det outtryckbara, prisa tystnaden som det högsta värdet".
En bok via negativa, förvisso. Men viktigare är – och detta visar för övrigt exakt på själva negationens funktion som sådan – att så snart vi börjar tala om omöjligheten i att beskriva någonting eller om omöjligheten i att skriva överhuvudtaget, så har vi redan börjat göra det. Men detta är också i en mer allmän mening en bok som handlar om vissa saker, den handlar om författarens familj och barndom, den handlar om minnen och minnesfunktionen, fast det mest uppenbara är naturligtvis att detta är en bok om litteratur, om andra böcker, både fiktiva och verkliga: "Så att skriva att man vill skriva är redan att skriva. Skriva att man inte kan skriva är också att skriva. (…) Så jag visste vad som återstod för mig att göra: en sorts kraftprov där jag var tvungen att lyckas ge fiktiv existens åt böcker som verkligen inte existerar och därigenom ge en verklig existens åt den bok som handlar om fiktiva böcker."
Detta är en bok som på ett sätt aldrig sätter igång, som hela tiden tycks befinna sig i början, som återkommer till beskrivningarna av vad den ska göra senare och av vad andra böcker har gjort eller skulle ha gjort. Bokens grundläggande verbformen är konditionalis, det är en bok som skulle vara på det ena eller det andra sättet, om den hade kunnat skrivas. Således är det också en bok som sysselsätter sig med frågan om potentiell litteratur, i sanning ett ouliposkt företag således, verkstaden för potentiell litteratur.
Bokens titeln alluderar på Raymond Roussels posthuma och enigmatiska text "Comment j'ai écrit certain de mes livres" ("Hur jag skrev vissa av mina böcker" som finns översatt i Pequod nr 12/13, ett temanummer om Oulipo) men Bénabou pekar med lakonisk humor på den ofantliga skillnaden mellan Roussels sätt att presentera några nycklar till sitt skrivande och Bénabous egna avsikter: "Det är helt och hållet en annan sak att idag låtsas intressera en likgiltig publik med att förklara varför böcker som ingen har hört talas om (av naturliga skäl) inte har sett dagens ljus.”
I titeln ersätter Bénabou Roussels ”Hur” med ett ”Varför” och – kan vi tillägga – det är i allmänhet påtagligt svårare att svara på frågor som börjar med "Varför" än med "Hur". Ta exempelvis den vardagliga frasen Hur mår du? och ändra den till Varför mår du? Låt mig uttrycka det så enkelt som möjligt: detta är en vacker, intelligent och lågmält humoristisk bok, men ibland gör den mig liksom vagt ängslig; någonting av samma störande obehag inställer sig som när barn ibland får för sig att svara på vad man än säger med frågan Varför: Maten är klar. Varför? Därför att jag har lagat den. Varför? Därför att det är sent och dags att äta. Varför? Därför att vi människor måste äta? Varför? Därför att annars svälter vi ihjäl, och det vill du väl inte? Varför?
Till sist står man alltid svarslös. Handen på hjärtat, varför stiger jag upp varje morgon, varför tuggar jag på detta tuggummi, varför skriver jag det här, varför är jag …
I Bénabous egen text "Quelques clefs pour Pourquoi je n'ai écrit aucun de mes livres" [Några nycklar till Varför jag inte skrivit någon av mina böcker] kan man hitta två eller tre saker om sätten på vilka denna bok skrivits, saker som borde göra vilken översättare som helst riktigt orolig. Bénabou slår fast att han skriver i en ouliposk tradition och vill visa på några av de begränsingar som boken innehåller. Ett av flera subtila exempel (vilka samtliga i princip är oöversättliga) är att boken innehåller "homofoniska variationer" av ordet litteratur. Ordet blir i Bénabous versioner både "Lis tes ratures" (av verbet lire) – [läs dina strykningar] och "Lie tes ratures" (av verbet lier) – [länka dina strykningar samman]. Bénabou förklarar också att han upprepade den proustska frasen "Longtemps, j'ai rêvé de vrais chefs d'œuvre" [Länge har jag drömt om riktiga mästerverk] så många gånger att den osökt blev "Longtemps, j'ai ravaudé des déchets d'œuvre" [Länge, har jag lappat med verkets avfall].
Och boken är också i högsta grad ett intertextuellt lapptäcke av citat, hänvisningar och referenser till ett påfallande höglitterärt universum. Den som letar noga lär här bland annat kunna finna: Homeros, Aisopos, Pytagoras, Sofokles, Euripides, Sokrates, Platon, Aristoteles, Demostenes, Epikuros, Cicero, Virgilius, Seneca, Martialis, Tacitus, Tertullius, Plotinos, Augustinus, Moses Maimonides, Dante, Abraham Abulafia, Rabelais, Bonaventure des Périers, Scève, Ronsard, Montaigne, Francis Bacon, Shakespeare, François Maynard, Hobbes, Descartes, Corneille, La Rochefoucauld, La Fontaine, Pascal, Spinoza, Boileau, Racine, La Bruyère, Montesquieu, Voltaire, Rousseau, Diderot, Lessing, Chamfort, Georg Christoph Lichtenberg, Sade, Louis-Sébastien Mercier, Goethe, Joseph Joubert, Jean Paul, Chateaubriand, Hölderlin, Walter Scott, Novalis, Schelling, Schopenhauer, Stendhal, Alfred de Vigny, Heinrich Heine, Delacroix, Balzac, Hugo, Dumas, Gogol, Poe, Michel de Guérin, Musset, Thackeray, Herman Melville, Henri Amiel, Baudelaire, Flaubert, bröderna Goncourt, Jules Verne, Edmond About, Emile Zola, Thomas Hardy, Odilon Redon, Mallarmé, Henry James, Nietzsche, Verlaine, Lautréamont, Huysmans, Isaac Leib Peretz, Rimbaud, Joseph Conrad, Sholem Aleichem, Jules Laforgue, Jules Renard, Miguel de Unamuno, Israel Zangwill, Rudyard Kipling, H. G. Wells, Julien Benda, Gide, Proust, Valéry, Alfred Jarry, Thomas Mann, Rilke, Raymond Roussel, Apollinaire, Amédée Achard, Jean Jalabert, Max du Veuzit, bröderna Tharaud, Edmond Fleg, James Joyce, Franz Kafka, Jean Paulhan, György Lukács, Maurice Sachs, Pierre Benoit, Pierre Jean Jouve, Pierre Reverdy, Franz Werfel, Jean Cocteau, Walter Benjamin, Antonin Artaud, Georges Bataille, Jorge Luis Borges, Henri Michaux, Michel Leiris, Raymond Radiguet, Raymond Queneau, Jean-Paul Sartre, Paul Nizan, Maurice Blanchot, René Char, Simone de Beauvoir, Jean Genet, Malcolm Lowry, Cioran, Lawrence Durrell, Edmond Jabès, Maxence Van der Mersche, Albert Camus, Roland Barthes, Louis Althusser, Josefina Vicens, Italo Calvino, Pierre Bourdieu, Jacques Derrida och Georges Perec. En minst sagt diger och påfallande maskulin lista kan tyckas.
Boken använder sig av det litterära fragmentet i så hög grad att det rentav kan sägas utgöra både dess motiv och organiserande princip. Både dess sujet (ämne) och dess sujet (jag) således, för att begagna mig av en ouliposk dubbeltydighet. Men dess fragmentariska sammansättning till trots är boken också i högsta grad en entitet, ett elegant stilmedvetet flöde, en konstfärdigt flätad och traditionell roman.
Och det är också vad boken själv – i sina avslutande rader – hävdar att den själv är: "Nåväl, låt oss säga att när allt kommer omkring skulle den här texten kunna utge sig för att vara en riktig klassisk roman. Är det inte en berättelse om ett ständigt uppskjutet möte, en motarbetad kärlek beströdd med motgångar och hinder, offer för illusioner och klagan? Om en olycklig kärlek, författarens till en särskild idé om litteraturen."
Tidligere publisert i Litlive, 1.12.2007
