Den oerhörda värld jag har i mitt huvud: en bok om Franz Kafkas skrivande

Hans Blomqvist (som tillsammans med Erik Ågren översätter Kafkas samlade skrifter) har med bruk av sitt grundmurade Kafkakunnande framställt denna klarläggande bok om den store författaren – om hur Kafka levde och arbetade och om hur han själv såg på sitt skrivande.
     
Boken ger både de stora linjerna och detaljerna. Vi får t ex följa ett dygn i Kafkas liv, hans morgongymnastik, hans frukost, hans hastiga promenad genom Prag till försäkringsinstitutet, hans våndor på jobbet och hemma med föräldrarna och systrarna – så kommer äntligen natten när han kan skriva.
     
Kafka föredrog att skriva på natten eftersom natten har något som dagen saknar, menade han, nämligen berättelser. På nätterna drar berättelserna omkring fritt, författarens uppgift är att fånga in dem och skriva ner dem. Kafkas ideal var att skriva spontant och oplanerat, inget fick vara uttänkt i förväg, meningarna skulle ta form i skrivögonblicket. Det bästa exemplet är novellen Domen som kom till i ett enda svep under en enda natt, natten mellan den 22 och 23 september 1912.
     
Kafkas skrivarnätter följde ett och samma mönster. När de andra i familjen somnat och det äntligen var tyst i lägenheten satte han sig tillrätta vid sitt skrivbord. Han tog fram sina anteckningsböcker och fyllde sin reservoarpenna med svart bläck. Först brukade han läsa igenom vad han åstadkommit föregående natt. Sedan satte han stiftet mot det ljusgula olinjerade papperet och började skriva. Timme efter timme, som i trance.
     
Om en inledning tappade bärkraften efter några rader övergav han vanligen idén för alltid. Hans anteckningsböcker vimlar av lysande novellinledningar, 5-10 rader långa, som helt plötsligt bara avbryts – så fort inspirationen sinar, så fort kedjan av nya överraskande tankar slutar att länka i varann, så fort det automatiska flödet hejdas: slut, stopp, bryt, lämna uppslaget för alltid, invänta nästa inledning. Kafka ansåg att hans skapande låg utom hans egen kontroll, han trodde att en gudomlig makt skickade berättelserna till hans penna, själv var han bara sekreterare.
     
Men vad handlar då Kafkas berättelser om? Egentligen? Vad är själva poängen med att Gregor Samsa förvandlas till en jättelik insekt? Varför agerar rättsmaskineriet så lynnigt och oförutsägbart i romanen Processen? Varför är Slottet så otillgängligt i romanen Slottet? Förbryllade läsare världen över har dividerat om hur berättelserna bäst bör tolkas.
     
Kafka ansåg inte att han själv hade något facit till vad hans berättelser innerst inne handlar om. Han tyckte att han befann sig på ungefär samma avstånd från berättelsen som läsaren, han var lika grubblande som läsaren över berättelsernas egentliga mening.
     
Men här och där i hans anteckningsböcker och brev kan man hitta små utläggningar om vad Kafka ansåg om själva skrivandet som sådant, om skrivandets villkor, om skapandets mysterium. Blomqvists upptäckt är att dessa – ofta mycket kortfattade – notiser kan användas som nycklar till många av de mest gåtfulla Kafkaberättelsernas lås.
   
Mycket av vad Kafka skrev handlade i förtäckt form om hans egna komplicerade relationer, bland annat till den dominante fadern och till fästmön Felice. Men det allt överskuggande motivet var problematiken med att överhuvudtaget skriva. För Kafka var skrivandet "viktigast i hela världen", en plikt, en längtan, en nödvändighet, ett sätt att närma sig det högsta ljuset och sanningen, skrivandets Gud. Han längtade också efter att gifta sig och bilda familj, men trodde att det svårligen kunde kombineras med att vara författare.
     
Motsägelserna i Kafkas privatliv, de olösliga problemen, plågade honom fruktansvärt. Kanske skulle han hitta en utväg i skrivandet, kanske inte där heller. Hursomhelst kändes skrivandet livsavgörande.
     
"Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. Men hur befria mig, och hur befria denna värld utan att slitas sönder. Men tusen gånger hellre slitas sönder än att stänga inne eller begrava den."