Döda huset

Döda huset är Dostojevskijs mäktiga och märgfulla berättelse om sina fyra år i sibiriskt fängelse. Plötsligt en natt 1849 – han var 28 år och hade just slagit igenom som författare och tagits upp i de belevade kulturkretsarna i Sankt Petersburg – klev den hemliga polisen in i hans sovrum och beordrade honom att klä på sig och följa med. Han fördes till Peter-Paulsfästningen och kastades i isoleringscell. I åtta månader pågick utredningen om vad han och hans kamrater påstods ha gjort sig skyldiga till: konspiration mot staten. I själva verket hade de bara träffats och diskuterat reformpolitik, pratat med varandra om den begränsade tryckfriheten och om de livegna böndernas svåra situation. Så föll domen: dödsstraff. Fångarna fördes ut för att arkebuseras. Dostojevskij var i detta ögonblick övertygad om att han strax skulle dö, att han bara hade några minuter kvar att leva. Soldaterna la an för att skjuta, men hejdades i sista sekund av att ett benådningsbrev från tsaren lästes upp. Dödsdomarna hade omvandlats till straffarbete. Skenavrättningen hade arrangerats av tsar Nikolaus I själv, för att skrämma de upproriska till underkastelse. Dostojevskij uthärdade sin utmätta tid i tukthuset i Omsk, "Döda huset", där han levde tillsammans med tjuvar och mördare. Han sov med etthundrafemtio andra fångar i en barack, han fick inte lov att skriva, vare sig brev eller manuskript, och hade inte tillgång till någon annan bok än Bibeln. Han betraktades med skepsis av de andra fångarna för att han var intellektuell och kom från överklassen. Ändå lärde han känna dem väl och fick djupa inblickar i deras livsöden. Och han fick oändligt med stoff till sina kommande romaner. Han förklarar ingående hur Döda huset fungerar, nämligen som ett fängelse enligt den uråldriga principen tukthus. De brutala känslolösa fångvaktarna pryglar sina fångar för minsta förseelse, med motiveringen att de måste tuktas till bättring. Samtidigt sker också blodiga uppgörelser fångar emellan. Inom fångarnas led finns ett annat regelsystem, även det med skoningslös behandling av alla avvikande. Ständigt närs flyktplaner, men bara att ta sig ut ur lägret är svårt och att sedan hitta någon möjlig tillflykt i Sibiriens gudsförgätna ödetrakter är ännu svårare. Fångar som flyr spåras snabbt upp och hämtas tillbaka och pryglas sedan dubbelt för att de försökt smita ifrån sin utmätta plåga. Dostojevskij noterar att fångarna inte känner minsta ånger över sina brott, inte ens de som dömts för flera mord. Så bister är deras tillvaro att de ser lika instrumentellt på sina brottsliga handlingar som på påföljden. Endast fångar som inser att de genom fängelsevistelsen sviker sin familj kan känna sorg eller skam, men det är av vanmakt, inte av ånger. Under fyra år var den store författaren tvungen att klara sig utan papper och penna. Levnadshistorierna som han hörde och berättelserna som han skapade kunde han inte fästa på papper. Han var tvungen att helt lita till sitt minne. Men en dag, det var han besluten om, förutsatt att han kom levande därifrån, skulle han skriva ner allt och se till att få det i tryck. Han var fast besluten om att han en dag skulle ge världen vetskap om Döda husets sanningar. Efter åren i Omsk flyttades han till garnisonsstaden Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan där han skulle tjänstgöra som menig soldat på obestämd tid. Här fick han äntligen möjlighet att skriva. I Semipalatinsk uthärdade han ytterligare sex motsträviga år innan han genom ett brev till den nye tsaren Alexander II – Dostojevskij bad om nåd och hänvisade till sin epileptiska sjukdom – lyckades bli fri från fortsatt militärtjänst. Till sist kunde han åka tillbaka till Sankt Petersburg och återuppta sitt gamla liv, inte bruten, inte uppgiven, utan fri och livserfaren och vis och med en gigantisk ackumulerad motivation att skriva. Döda huset är förmodligen historiens första "rapportbok", och vilken rapportbok: en av världslitteraturens största människokännare berättar i detalj och med lidelsefullt engagemang om sin egen förtvivlade situation och om vardagen i detta urtypiska grymma fängelse. Han lever sig empatiskt in i medfångarnas fruktansvärda och gripande livsöden.