Förtvivlans filosofi

Den italienske poeten och aforistikern Giacomo Leopardi (1798–1837) gäller för att vara en av de mest svartsynta författarna. I dikter och dialoger uttrycker han sin avund gent­emot de döda, i aforismer och dagboksstycken beklagar han bittert de usla tidevarv han fötts in i. Han gör det visserligen med en elegans och en svart humor som sedan länge garanterat honom rangen av en den italienska litteraturens allra främsta. Men det har inte saknats röster – från kyrkligt såväl som världs­ligt håll, inom medicinen såväl som litteraturkritiken – som ­velat förklara hans svartsyn som ett sjukligt fenomen. När man runt sekelskiftet 1900 började intressera sig för Leopardi också i Skandinavien tog de flesta av hans läsare fasta på den traderade bilden av honom som en sjuklig och farlig författare. Med ett undantag: Vilhelm Ekelund (1880–1949) såg Leopardis svarta sidor som ett skäl till identifikation snarare än till avståndstagande. Mot bakgrund av en diskussion av Leopardibilden i det tyska, franska och italienska 1800-talet analyserar Tobias Dahlkvist det tolkningsarbete genom vilket Ekelund använder Leopardis sjuklighet och pessimism för att skapa en förtvivlans filosofi: en livshållning där svärtan står i ljusets och klarhetens tjänst.