Lyrikvännen 3/2010: Resor

Ett tidskriftsnummer med temat resor leder kanske spontant tanken till själva färden, rörelsen. Men även om det må vara vägen som är mödan värd pekar många av numrets texter på själva målet.­ Henrik Nilsson tar oss med till Istanbul för att låta oss uppleva staden under skymningstimmen. Och på samma sätt som många resor också representerar något annat, en annan resa, det tillfälliga, det pågående, färden från det till synes fasta mot det ständigt flyktiga, står skymningsstunden i Istanbul också för en rad avslut; jalusier som dras ner, försäljare som vänder hemåt, slutet på en arbetsdag. Medan mörkret drar sig närmare husen reser människorna med buss, flygbåt, tunnelbana eller färja. Tillbaka, hemåt. Och Henrik Nilsson läser poesi av Orhan Veli och Nazim Hikmet. Han träffar Ataol Behramoglu och samtalar om inspirationskällor och om Edith Södergran. Möten och språk ligger som två skimrande underteman i flera av numrets bidrag. Anders Cullhed läser den spanske barockpoeten Luis de Góngoras förvridna syntax. Lars Ahlström har skrivit en essä om John Mateer, en poet med många hemländer, ständigt på resande fot, såväl i världen som i språket. En resväska på flygplatsens bagageutlämning. Vi ser den med andras ögon, distanserar oss tills vi med säkerhet vet att väskan är vår. Ytan intill förväxling lik alla andras svarta rullväskor, inuti – just vår packning, välbekant och oundgänglig. För Lyrikvännen har den danske poeten Morten Søndergaard sammanställt en liten koffertantologi. Här får vi handfasta råd inför semesterpackningen ställda i effektfull kontrast till poetiska scener om kärlekspar som färdas, vaknar upp eller går och lägger sig i okända rum. Kofferten, som en möjlig symbol för det tillfälliga, binder samman antologin med sitt okända inre och påtagliga yttre. I tre nyskrivna dikter av Maria Küchen rör det också på sig, långsamt men målmedvetet. Mellan älskande, längs väg och räls. Det visslar och skramlar, vi följer med. Hemlängtan, dödslängtan, kärlekshandlingar och leda. Anledningarna till avfärd är lika många som destinationerna. Förutom Istanbul bjuder numret på resor till bland annat Ungern, Santa Fé, Hades, Stilla havet, Galápagos och Orinico-floden. Det rymmer också fem nyskrivna dikter av Aase Berg, som i kontrast snarare fokuserat på det stillastående. Det har blivit ett nummer om resor, språk och landgränser. Vi blickar ut över världen, och ser hur allt ligger där, väntar, är. Varje land för sig, och havet, sammanlänkade. Som i Inger Christensens dikt som utgör numrets backspegel. Vi reser ensamma, i grupp. Vi läser, tillsammans. Sjunk ner, på insuttna säten, nedklottrade vänthallsbänkar och hårda plastsitsar. Stå upp, i trånga tågvagnar, längs relingen till väldiga fartyg eller på busshållplatsen där du tillbringar några minuter varje vardag. Res med poesin och låt poesin följa dig på resan!

-- Klara Rasmussen