Vår

"Vi ska vara djur med gudars kärleksliv." Martin Tistedts författarskap har gått från mörker till ljus. Från debuten Segerhuva 2005 med dess djupdykningar i mänskliga avgrunder (som grovt provocerade kritikerna) har han arbetat sig fram till skildringar av lycka och skimrande njutning. Hans förra roman, Världens världslighet, hyllades för sin extas. Nu kommer kärleksberättelsen Vår. Nittonåriga Maja slits mellan den sista gymnasieterminens fyllor och framtidskänslor och sin egen frustrerande isolering och sin längtan efter någon. Hon har sin älskade lillebror och sin mormor, hon har sin egen sexuella kraft och sin dödsångest; men hon är ensam. Så framträder plötsligt en vacker och löftesrik människa ur mörkret. Martin Tistedts roman Vår är som om Ernst Jünger och Edith Södergran hade återfötts i en svensk gymnasieflicka. "Hjärnbarken glittrar kring sin ljuvliga, blodfyllda stam." Texten ekar av Ovidius förvandlingar, av Brueghels landskap, av barockens pastorala dödsmedvetande, av Bellmans rusighet, av Stagnelius ruttnande skönhet, av den revolutionära romantikens tro på en absolut poesi, av postmodernismens ironiska vantro på textens autenticitet. I grund och botten drivs den av en ungdomlig kraft, förtvivlan och begär efter skönhet och intensivt liv. "Istället för att klippa mig i fingret dunkar jag huvudet i väggen så att badrumsskåpet skallrar, ett par gånger. Ingen i familjen verkar reagera på smällarna, jag lyssnar med pannan blixtrande som en plymprydd hjälm i solen, som om jag befann mig på ett slagfält." Pressröster om Vår: "Fiktionen har sina knep för att driva fram det sanna, eller varför inte säga det hyper-sanna. Att läsa Tistedts prosa är som att pröva ut en ny sorts skarpare optik, att för första gången se saker på riktigt. Där tillvarons alla skavanker blir manifesta. [...] Du blir inte riktigt varse vad du håller på att läsa, förrän det är för sent. Det är väl ändå ett av de mest påfallande kännetecknen på riktigt bra litteratur, att du inte kan lita på den. Jag läser den med ungefär samma känsla som jag ser Polanskis Bitter Moon: att det är både utsökt och vrickat." - Björn Kolhström, Bernur