Gjesteredaktør Helena Eriksson

Gjesteredaktør Helena Eriksson

Helena Eriksson,
poet og oversetter, debuterte med diktsamlingen En byggnad åt mig i 1990.
Hennes syvende bok De, bara (Albert Bonniers förlag) utgis februar d.å.

Anbefalinger

Ludwig Wittgenstein: geniets plikt
Sannolikt en av de bästa biografier som skrivits – författaren är helt och hållet värdig sitt föremål. En fantastisk bok, som utöver att den på ett föredömligt sätt visar denna (poeternas!) filosof och hans tänkande, också visar den täta koppling som finns mellan poesi och filosofi.

”Mer än kanske någon annan filosofisk klassiker ställer Filosofiska undersökningar krav, inte bara på läsarens intelligens, utan också på hans engagemang. Andra stora filosofiska verk – till exempel Schopenhauers Världen som vilja och föreställning – kan läsas med intresse och nöje av någon som ”vill veta vad Schopenhauer sade”. Men om Filosofiska undersökningar läses i denna anda blir den mycket snart en tråkig och slitsam läsning, inte för att den är intellektuellt svår, utan för att det kommer att bli praktiskt taget omöjligt att begripa vad Wittgenstein ”säger”. Ty sanningen är att han inte säger någonting; han framställer en teknik för att lösa upp förvirringar. Om detta inte är dina egna förvirringar, kommer boken att vara av mycket lite intresse.”

A Geometry
Tre texter av Anne-Marie Albiach, här i amerikansk översättning ved Keith og Rosmarie Waldrop. Hur många gånger har inte dessa fraser och ord uppsökt mig: ryggens överhettning, denna dorsala ”exacerbation” –  

”there where the night birds broadcast their/cries dangerous to ignore”.

Albiachs poesi har en sorts långtidsverkan – och när den väl har installerat sig går den inte att hursomhelst skaka av sig. Den lever i det fördolda, på egen hand, för att då och då bryta igenom. Detsamma gäller i någon bemärkelse även själva orden, varav vissa, till en början obemärkta, vartefter kommer att få närmast en status av personliga pronomen, att interagera som rollpersoner i ett sceniskt rum av rörliga figurationer; en geometri.

Goan Atom
Två alldeles superba böcker. Intressanta, konceptuella, med stor poetisk energi, språklig taktilitet och densitet - varje arbete med sin kongeniala form. Språket är främst engelska, men med vandringar in i norskan och franskan.

Läs ”VIA, 48 Dante Variations”, och du är inte längre densamma när du kommer ut ur denna mörka skog. Läs ”Ride”, och ditt skrivande blir ett skrevande. (Läs ”Dante Variations” och genast därefter ”Ride” och du befinner dig: ”I getens korta liv/mellan all vacklan och skrev” – i Marie Silkebergs dikt ”En get högre än ett berg”.) ”Say:  ”Parsley””, och du skönjer poesins politiska potential.

Läs ”8 Figs”, läs ”About face”, läs Goan Atom, läs Dolly:

Suc ha 

clever holly
polie penny

sits on the cha
irk daisy
stickin gout
and a big bal
looms in the cranny”

Läs… Och se.

För den som även vill höra Bergvall läsa finns CD:n VIA, Poems 1994-2004 (Produced by Optic Nerve, for the Contemporary Poetics Research Centre, Birkbeck College, University of London).

En färd i det inre av landet
Av de fem vykort jag mottog under julen 2007 uppvisade två av dem träsnitt av den japanske konstnären Hiroshige (1797-1858). Dessa framkallade, med sina stiliserade figurer i snölandskap och sin stillhet, en känsla om inte av lycka, så av mild inspiration. Jag erinrade mig tidiga läsningar av Basho, under gymnasietiden, av Det väderbitna benranglet. Den resande, den skrivande på vandring. En kanske åtråvärd enkelhet.

Jag beställer ellerströms utgåva genast!

Form/Force
”kan man säga: what the others feel as form I feel as force

Jag tänker: Vad är stil? Är den form? Nej. Är den möjligen force?

Vad är det som laddar någonting, som drar mig till det? Är det force?

Är det kanske ännu något annat? Vad är en bok, vad gör den? Slungar sig över mig, slungar in mig i dess kraftfält.

Man behöver inte vare sig ett Joy Division-fan, överdrivet intresserad av Baader-Meinhof-gruppen eller Andy Warhol för att hänföras av denna bok. I någon sorts kräftgång, med en logisk framåtrörelse(?) jag mest kan ana mig till, vränger sig Karl Larssons texter mellan poesi/konst/politik. Jag har svårt att avgöra hur djupgående det egentligen är, vad konsekvenserna av resonemangen verkligen blir, men sättet att tänka/visa detta tilltalar mig, tvingar mig hela tiden att göra halt för att rannsaka mig själv.

Form/Force verkar vara en bok som kommer att räcka länge.

Mörk vår & Jasminmannen
Jag är Carl-Michael Edenborg på Vertigo stort tack skyldig för att han ville ge ut och lät mig översätta dessa texter. Det är två sena arbeten av Unica Zürn (1916-1970), det första om en flickas uppväxt, hennes erotiska erfarenheter; det andra ”Intryck från en sinnessjukdom”, som också innehåller en mängd anagramdikter, Zürns specialitet. Det är en smärtsam läsning. På klar prosa förmedlas en tillvaro, där alla försök att hitta ett fäste havererar och där det som bringar glädje – som storhetsvansinnet och anagramskrivandet – strax leder till katastrof. Samtidigt finns här en kraft (force?), vilken i hög grad bottnar i den språkliga hanteringen av dessa olika tillstånd. Författaren befinner sig både i och utanför, tappar aldrig bort sig i hallucinatoriska excesser, utan behåller hela tiden sin stringens.
Noget sort
Det svarta oformliga stumma tomma som är det som inte lämnar. Du är borta, men det svarta är där. Inga tecken inget andeväsen, bara en vardag som tömts på någon, vars hand nyss ännu var ljummen. Döden talar sanning, den ljuger inte, den är ”det som är fallet”.

Roubauds meditationer över denna död verkar utan förmildrande inlindande av fakta, och är kanske just därigenom inte obarmhärtiga, utan snarare trösterika. Ett försök att se sanning, tala sanning.

Fartyget Night
Även vad gäller denna bok är jag delaktig i översättningen, det var en bok vi länge talat om att översätta, Jonas (J) Magnusson och jag. ”Fartyget Night”, titeltexten, framstår för mig som egendomligt aktuell. Detta livshotande telefonförhållande påminner mycket om dagens beroendeframkallande sms- och chat-relationer. Den olidliga väntan, okoncentrationen och rastlösheten som följer.

Vad handlar det om. Är det kärlek till en person? Är det en kärlek till föreställningen om en kärlek? Kärleken till beroendet eller beroendet av att vara beroende?

Den sista texten i boken, den tredje versionen av ”Aurélia Steiner” är en av de texter över huvud taget som för mig är närmast kriget, alla krig. Barnet som lyssnar efter flygplanens kroppar.
”– Vart är de på väg? frågar damen.
– Berlin, säger barnet.”

227,-
Fig
Två alldeles superba böcker. Intressanta, konceptuella, med stor poetisk energi, språklig taktilitet och densitet - varje arbete med sin kongeniala form. Språket är främst engelska, men med vandringar in i norskan och franskan.

Läs ”VIA, 48 Dante Variations”, och du är inte längre densamma när du kommer ut ur denna mörka skog. Läs ”Ride”, och ditt skrivande blir ett skrevande. (Läs ”Dante Variations” och genast därefter ”Ride” och du befinner dig: ”I getens korta liv/mellan all vacklan och skrev” – i Marie Silkebergs dikt ”En get högre än ett berg”.) ”Say:  ”Parsley””, och du skönjer poesins politiska potential.

Läs ”8 Figs”, läs ”About face”, läs Goan Atom, läs Dolly:

Suc ha 

clever holly
polie penny

sits on the cha
irk daisy
stickin gout
and a big bal
looms in the cranny”

Läs… Och se.

För den som även vill höra Bergvall läsa finns CD:n VIA, Poems 1994-2004 (Produced by Optic Nerve, for the Contemporary Poetics Research Centre, Birkbeck College, University of London).