Gjesteredaktør Leif Holmstrand
Leif Holmstrand: Kunstner, musiker og forfatter, bosatt i Malmö siden 1997. Arbeider med fysiske temaer som kroppslighet og avfall, men forvrengt gjennom et visuelt og språklig filter av paranoia. Performance utgjør en viktig del av det helhetlige kunstnerskapet. Flere projekter inngår i et større, queeraktivistisk engasjement. Han er opptatt av store, i samtiden aktive, historiske, heteroseksuelle undertrykkelsesmønstre som angår oss alle, uavhengig av seksuell legning eller identitet. Holmstrand er i disse dager aktuell med tre publikasjoner i flere sjangre på forlagene H//O//F, Pequod Press og Albert Bonniers Förlag.
Anbefalinger
Detta är en bok som äter kvinnoblivandets vanföreställningar/kött, biologins drömmighet, den tydligt könade heterosexualitetens tvång etc, för att med denna smaskiga näring bygga sin fortfarande hungriga textkropp. Det rör sig om vilt omtumlande, kanske gladsorgsen body horror, full av insikt och arbetslust. I alla händelser är det här en oemotståndligt njutbar bok i sin hotande sinnlighet, en musikalisk och muskulär raritet.
En underlig, underhållande och tillgänglig liten självbiografisk essäbok om sexualitetspolitikens kollapser och den välvilliga homo-tvångströjan. Ytterst handlar texten om hur begäret inte tillåts uttala sig självt i fritt samspel med världen, utan istället formuleras av hårt regelonanerande sociala, politiska, ekonomiska krafter. Och, tack gode gud, om möjligheter att välkomnande öppna livet för åtminstone en liten del av det polymorft perversa.
Paranoians blick avslöjar först lyckligt och sedan förtvivlat världen som ett normalitetens hyckleri. Vilket blir smärtsamt uppenbart i denna självbiografiska roman, där författaren beskriver sin väg in i psykos och akut sönderslitande överintryck. Som ett biresultat av detta arbete framträder ur diset även de samhällsöverenskommelser, kulturer, friska människor som alltid ovetande (?) producerar själsligt och fysiskt lidande vid sidan av sin egen verklighet. Och i detta framträdande görs de absolut främmande, monstruösa, det vill säga sanna.
Dikterna i denna tunna, läckra diktroman (min genrebeteckning) berättar om bögiska kollektiv, om sexuella drömmar bortanför det civilisatoriskt godkända, det vill säga liv vid sidan av det där ointressanta, tvåsamt heteroartade som alltid och icke ifrågasatt återges i berättelsen om människan: här finns en romantik som ägnar sig åt gruppövningar, perversioner, längtan efter en kapten, efter högar av nakna män, deras kukar. Textens dramatiska nerv vibrerar elektriskt mellan ensamhet och gruppens kärlek.
Detta är en hatisk kärlekssamling, religiös och blasfemisk, lesbisk, könsöverskridande, underbar i sin råhet och sensitiva anteckningsstil. Driften och våldet drar i stor ensamhet och hunger genom några europeiska städer, och genom föreställningar om vad en människa är och kan vara. Den aggressivt sexuella resedagboken gör med sin trasiga självhävdelse det hela specifikt, till en särskild, multisexuell fiktionserfarenhet: jaget ligger med Guds moder, utstöter kvinnosäd.
Kärleksord utväxlade förtroligt mellan två språk ekar av Duras, Södergran och Själens dunkla natt, och dialogen fingrar ömsint på läsandet; det finns inget sätt att undvika att bli generad av vad språken förmår göra med varandra och läsakten. Faktiskt en tvåspråkighetens Höga Visan. I projektet finns också våldsamhet och förlust, som ju tillhör kärlekens villkor. Och en rörelse mot stora system: metafysik, biologi, naturvetenskap, religion.
Att håna och parodiera teologiska, moralfilosofiska och politiska sätt att hantera idén om det onda har alltsomoftast framhållits som några av de Sades favorit-OS-grenar (se Holmstrand: Afrikaneserna). Men där finns ett annat värde i de extrema och stötande hypotesernas litteratur: tanken ser sig plötsligt fri, och läsaren kan därmed pröva sina mest övertolkade upplevelser och föreställningar, förstå dem, se var de kommer ifrån, kanske ana nya, bättre förhållningssätt. Plus att boken i fråga är spännande, rolig, hetsande, underhållande, hemsk.
Protesen, dildon, medicinen, hormonbehandlingen… hjälpmedlet föregår stundtals behovet och formar det, dialogiskt-pornografiskt, som begär. Här finns individualistisk frihet och diskursiv, kollektiv spänst, handlingskraft, men också socioekonomiska pekfingrar och dito vapenmakt. På den absoluta plussidan: biologin är inte längre vårt öde, inte könets öde, inte subjektets. Boken skrevs som ett förtvivlat sorgearbete, och redogör bland annat för dagligt testosteronrus under ett år. Hormonpreparat som drog. På så sätt omförhandlade författaren sin och andras inte alls säkerställda kvinnlighet/manlighet, och i samma gest hämnades hon en närståendes död.