Arche 88-89

Detta nummer av Arche – 88-89 – inleds med ett block om den franske författaren Philippe Sollers (1936–2023). Vi publicerar Håkan Liljelands översättning av Sollers roman Graal, som gavs ut på franska 2022. I sin introduktion – »Den äldre kvinnan« – analyserar Liljeland Sollers komplicerade förhållande till kvinnorna. I kärleken kan understundom generationsgränser och konventioner överskridas. Liljeland visar också hur romanen och livet möts och hur erfarenheterna i barndomen lever vidare i författarskapet. Undertecknad skisserar en biografisk bakgrund till Sollers författarskap. Graal är en filosofisk och poetisk roman. Eller som Sollers skriver: »Evigheten är säkerligen återfunnen, eftersom havet som alltid är sammanflätat med solen.« (»L’éternité est sûrement retrouvée, puisque, comme toujours, la mer est mêlée au soleil.«). Sollers stil är omisskännlig; den fulla närvaron i språket säkerställd.

Mikaela Blomqvist skriver en essä om Nobelpristagaren i litteratur 2023 Jon Fosse (f. 1959). Hon lyfter fram att i Fosses framställning blir hallucinationen, minnet och fantasin i det närmaste likvärdiga. Tidens kronologi upplöses. Skillnaden mellan bildkonstnär och författare upplöses. Medan en ny dikotomi upprättas; den mellan den sensible och den icke-sensible konstnären. Några lyckas hitta en konstform för sin sensibilitet. Konstnärens uppgift är att finna ett eget uttryck och omforma verkligheten. En sådan syn på litteraturen, skriver hon, »frigör romanen från dess fasta förankring i tiden«; i en flytande framställning upplöses tid och rum.

Vi publicerar också ett samtal mellan undertecknad och Johan Classon, till följd av att Lunds universitets Författarskola bjudit in mig att tala om mina studier; läsandet och skrivandet. Samtalet fördes inom ramen för »Köttet«, en podcast »om skrivandets innersta, om muskler och märg«. Ansvariga för podden är Anna Clara Törnqvist, konstnärlig lektor, och litteraturvetaren Johan Classon. Intervjun ägde rum under Bokmässan i Göteborg i september 2023.

Julia Nyberg skriver om den estetiska erfarenheten i Freuds essä »Michelangelos Mose« och den estetiska erfarenhetens specifika villkor. Hon förbinder dessa tankar till delar av den estetiska diskursen från det sena 1700-talet fram till tidigt 1900-tal. Hon relaterar även Freuds text skriven 1914 till två tidigare texter av psykoanalysens fader; »Psykopatologiska personligheter på scenen«, skriven 1905/1906, och postumt utgiven 1942, liksom »Diktaren och fantiserandet«, publicerad 1908. Nyberg lyfter avslutningsvis fram Freuds unika sätt att betona det omedvetnas betydelse i samband med de konstnärliga analyserna.

Jakob Svedberg skriver om den franske psykoanalytikern Pierre Fédida (1934–2002) och bilden. Han poängterar att Fédida ville bryta loss psykoanalysen från dess isolering; han betonade vikten av att psykoanalytikerna förvärvar sig en bred utbildning. Fédida var verksam vid universitetet och sökte samarbete med representanter från andra discipliner. Han lyfte fram den konstnärliga praktikens betydelse för psykoanalysen. Såväl poesin som bilden fick en framträdande plats i hans förståelse av psykoanalysens essens. Fédida, som ursprungligen kom från Lyon men var verksam i Paris, visade hur begrepp som tal, skrift, minne, bild, dröm, yta, djup, frånvaro, närvaro, tystnad och tal är nödvändiga att problematisera. Han rörde sig i en dialektik mellan den psykoanalytiska kliniken och de stora metapsykologiska frågorna. Pierre Fédida var medlem i Association psychanalytique de France, som bildades 1964. Han, som var mer än 30 år yngre än Jacques Lacan (1901–1981), utvecklade sitt verk till delar vid sidan om Lacans arbete, utan att någonsin ta avstånd från den senares bidrag. Undertecknad minns hans frenesi, den intellektuella nyfikenheten och askkopparna överfyllda av cigarettfimpar när vi talade om psykoanalysens situation i hans bostad, vackert belägen i Saint-Germain-des-Prés. Vi publicerar Pierre Fédidas Bildens otydliga andetag i Svedbergs översättning. Den krävande texten åskådliggör det starka bandet mellan psykoanalysens djuppsykologiska anslag och människans mångfacetterade möjligheter att uttrycka sig. Fédida visar att filosofin, skönlitteraturen, poesin och konsten befinner sig i ett intrikat och aldrig avslutat utbyte med psykoanalysen.

Undertecknad har åter fört ett samtal med allmänläkaren Christer Andersson om vad han tänker om pandemin ur flera tidsperspektiv. Vi påbörjade ett intensivt utbyte när pandemin bröt ut. Vårt första brev skickades den 17 mars 2020 och det sista den 30 juni 2021. Under mer än 15 månader skrev vi regelbundet till varandra. Brevväxlingen tillsammans med andra texter publicerades i Corona – en psykoanalytikers dagbok, vars samlade utgåva utkom våren 2023 med ett förord av Sven-Eric Liedman och ett efterord av undertecknad. Jag återvände inför detta nummer av Arche till Christer Andersson som reflekterar över vårt utbyte, över den aktuella situationen och utvecklar sina tankar om framtiden.

Axel Andersson skriver om tiden och dess komplexa förbindelser genom frågan om slutförvaret av kärnavfallet. Hur kan vi skapa ett arkiv för något som kommer att överleva i 100 000 år? Hur kan vi bevara någonting för framtiden som överskrider människans tidsmässiga fattningsförmåga? Andersson diskuterar därmed också med hjälp av bland andra Jacques Derrida arkivets upplösning. Vetenskap, fiktion och bortträngt ursprung löper samman.

Carolina Fredriksson skriver om slutförvaringen av kärnavfall och påpekar att den kommer att vara riskfylld. Fredriksson visar hur livet och döden är sammanflätade med varandra. Hon pekar också på att vi måste gestalta och tala om det som ligger bortom vårt språk, bortom våra sinnen. Hon åskådliggör hur det finns ett dialektiskt förhållande mellan det yttre och det inre rummet. Tidens ändlighet och oändlighet speglas i texten, som präglas av ett möte mellan humaniora och naturvetenskap.

Claes Caldenby skriver om det dubbla imperativet inom arkitekturen. Han tar sig an arkitekturens utmaningar och förhållandet mellan det praktiska och det estetiska. Han nämner den romerske arkitekten Vitruvius skrift Om arkitektur: tio böcker, den äldsta bevarade boken om arkitektur, mer än 2 000 år gammal, och som använder sig av nyckelbegreppen konstruktion, funktion och estetik. I artikeln tas också Elias Cornell upp och hans minnesvärda formulering; »Arkitektur är estetisk organisation av praktisk verklighet«. Caldenby lyfter även fram Sven-Eric Liedmans utveckling av begreppen form, materia och innehåll, såsom de framställs i Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag från 2006. Artikeln mynnar ut i slutsatsen att det är mer än angeläget att det förs allvarliga diskussioner, som bland annat beaktar fackkunskap, när beslut om stadens framtida utformning tas. Historien måste få en plats när den praktiska verkligheten skall gestaltas.

Adnan Gacanin skriver om fasader och kulisser och en arkitektur som blir till scenografi. Även han refererar till Vitruvius Om arkitektur: tio böcker från första århundradet f.Kr. som lärde renässansens arkitekter att antikens scenografi var uppdelad i tragiska, komiska och satyriska scener. Han nämner också Palladios Fyra böcker om arkitekturen från 1570, som lyfter fram att kyrkan bör vara placerad med utsikt över stadens främsta plats. Han understryker att nyckelordet är scen i den dubbla bemärkelsen av både händelse och skådeplats, och att vi kommer att läsa rum med hjälp av kategorier som scen och auditorium, där människorna blir skådespelare och åskådare.

Ola Sigurdson undersöker rummet i staden och fokuserar på porten, korridoren och templet. London, Göteborg och Rom befinner sig i centrum för hans undersökning. Sigurdson reflekterar över frågan om att förflytta sig från en plats till en annan och problematiserar frågan om att vara framme. Uttrycket »rummets atmosfär« har en avgörande betydelse för texten. Sigurdson gör en skillnad mellan atmosfären som ankommer rummet och stämningen som tillkommer människan. När han reflekterar över templet så är det Rom och Pantheon, byggt under det andra århundradet efter Kristus död, som blir objekt för hans tankar. Det finns ett sakralt rum och ett heligt rum, eller, som den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty skriver, ett geometriskt rum och ett existentiellt rum. Staden som befinner sig utanför och innanför varje människa som bebor den.

Johan Linton ägnar sitt bidrag i det här numret åt ett undersökande av det arkitektoniska skapandet och dess relation till texten, till tänkandet om arkitekturen. I en inledning presenterar han fem disparata texter som presenteras på svenska (fyra av dem är översatta) i det här numret och som på olika sätt belyser det behandlade temat. Först kommer en text av Adolf Loos, redan bekant för Archeläsarna, med en udda genre i arkitekturlitteraturen: patentet. Därefter följer en författarinna som förmodligen aldrig tidigare publicerats på svenska, den grekiskfödda, venetianska grevinnan Isabella Teotochi Albrizzi, med ett av de porträtt – ur en samling publicerad 1807 – som hon uppmärksammades för i sin samtid. Hon följs av ytterligare en författarinna som gör sin debut på svenska språket i Arche, den italiensk-brasilianska arkitekten Lina Bo Bardi. Hennes text handlar om stenar, och indirekt vad kärleken till det funna objektet, l’objet trouvé, betyder för arkitekturen. Därefter följer ett brev, under lång tid ansetts som skrivet av en av de främsta arkitekterna i historien, Andrea Palladio. Linton beskriver i sin introduktion något av brevets historia och hur det, trots att det visats vara ett falsarium, fortsatt har en plats i Palladiolitteraturen. Slutligen följer en text av Linton själv, som i samspel med bilder av några av hans objekt använder sig av de tankar som de tidigare fyra texterna, direkt och indirekt, öppnat mot skapandet.

Peter Josephson skriver om vinet och dess historia. Dess verkliga intåg i svensk dryckeskultur skedde inte förrän en bit in på 1700-talet. Vinet väckte initialt kritik och motstånd. Josephson skildrar hur den ädla druvan har gjort en resa från överklassdryck till folkdryck. Icke desto mindre, konstaterar han, är det även idag en fördel att vara välbeställd om man vill få tillgång till de bästa vinerna.

Arche deltar som alltid på Bokmässan, bland annat för undertecknad ett samtal med Lydia Sandgren Missios om förhållandet mellan att skriva och tala.

Per Magnus Johansson

INNEHÅLL